Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Malcom Kyeyune: Intresset för medmänsklighet i migrationspolitiken har gått upp i rök

För sex år sedan utmålades Polen som en av EU:s största bovar, eftersom landet vägrade ta emot fler flyktingar. Nu ses polackerna snarare en sorts hjältar som håller emot trycket. Allt prat om medmänsklighet, humanism, progressivism är som bortblåst i debatten i såväl Europa som Sverige.

Publicerad: 30 november 2021, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

InvandringSverigedemokraternaMigrationspolitikMalcom Kyeyune

De senaste dagarna har en dramatisk kris utspelat sig vid gränsen mellan Polen och Vitryssland. Det sistnämnda landet försöker släppa igenom en stor mängd migranter från mellanöstern över gränsen till Polen, samtidigt som polska soldater är på plats för att förhindra att detta sker.

Situationen är ganska komplex, men en sak som är värd att lägga märke till är hur enormt snabbt som diskussionen kring migration skiftat i hela Europa. För sex år sedan var Polen en av EU:s största bovar – och man diskuterade sanktioner och andra bestraffningar för att landet vägrade ta emot fler flyktingar. Nu är polackerna snarare en sorts hjältar som håller emot trycket. Allt prat om medmänsklighet, humanism, progressivism är som bortblåst. Ingen seriös politiker talar i dag om människorna på andra sidan gränsen som någon sorts magisk ”möjlighet”, eller en chans att bygga en ”superekonomi”. 

I mer än ett decennium har migrationsfrågan varit en av de största politiska frågorna i Sverige – både direkt och indirekt. På det direkta planet har diskussioner om invandring alltid varit ett av de ämnen väljarna brytt sig mest om. På det indirekta planet har invandringsfrågan varit kärnan i Sverigedemokraternas framgång, en framgång som helt stöpt om den politiska scenen i Sverige. Det vore inte helt inkorrekt att dela in svensk politik sedan Sovjetunionens fall i två distinkta eror: eran utan SD och eran med SD. 

Även om SD själva främst fokuserat på just invandringskritik, har det också fått rollen som ett så kallat ”populistparti”, som blivit en katalysator för ett mer allmänt missnöje vilket inte enbart begränsar sig till invandringsfrågan. Även i andra länder, utan samma sorts invandringsproblematik som Sverige, har missnöjespartier växt fram under de senaste tio åren. Det har således varit ganska naturligt att placera SD i denna kategori. 

Dagens Europa har helt tappat intresset för ”medmänsklighet” och ”humanism” när det kommer till migrationen, och Sverige är inte längre något undantag. Ovanpå den ganska kyliga temperaturen i folks hjärtan går det att lägga en växande global ekonomisk strukturell kris, där biltillverkare inte kan få tag på metall och bönder inte kan få tag på reservdelar till sina traktorer. Sådant brukar inte direkt bidra till folks vilja att hjälpa andra. 

En stor fråga här som antagligen ingen riktigt har ett svar på är dock denna: SD stöpte om svensk blockpolitik totalt genom invandringsfrågan. Men vad händer egentligen med både SD och den svenska politiken om denna fråga slutar att fylla en särskilt funktion? Om alla någorlunda ”seriösa” figurer i offentligheten plötsligt enas kring en politik som SD inte hade kunnat lägga fram, säg, 2015? Detta framstår inte som en omöjlighet i dag, tvärtom: EU:s reaktioner på situationen i Polen visar nog att denna framtid är närapå oundviklig. 

Framtiden är ett främmande land, och detta gäller än mer i dag än tidigare. Ett Sverige utan en levande invandringsfråga kommer nog se mycket, mycket annorlunda ut än det Sverige vi har vant oss vid. Men hur blocken, partierna och allianserna kommer se ut i praktiken, är i dag svårt att veta.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Malcom Kyeyune

Skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev