Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Intoleransen är luften under rasistens vingar

Vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns tydligt den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Samtidigt låtsas SD-ledningen distansera sig från sajten. Men utan intolerans stannar SD, skriver Mats Edman i sin krönika.

Publicerad: 3 april 2014, 06:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Jag läser Believe & Destroy (Wiley 2013) av den franske historikern och nazistexperten Christian Ingrao. Det är en blytung studie av åttio unga, begåvade och kultiverade tyska män som anslöt sig till SS utrotningsmaskin. Bakom sig hade de studier i juridik, ekonomi, lingvistik, filosofi och historia. I stället för briljans valde de fanatismens väg mot undergången.

Christian Ingrao visar att hög IQ inte vaccinerar oss mot rasism, totalitära idéer, religiös terrorism eller pöbelmentalitet. Inte minst är de intellektuella fanatikerna skickliga på att pervertera det toleranta samhällets begrepp. Systematiskt relativiseras ord som ”folk”, ”demokrati”, ”yttrandefrihet” och töms på sin mänskliga innebörd.

Ett ord som fascinerar är ”nolltolerans”. Jimmie Åkesson påstår att han infört ”nolltolerans” mot rasism. Om detta verkligen hade varit sant kommer SD:s väljarbas att eroderas och försvinna. Det vill han inte, men de värsta rötäggen stör makthungern.

Besattheten vid invandring som ett problem, och därmed intolerans, är den ödsliga pelare på vilket partiet vilar. Sverigedemokraternas politik är i övrigt en menlös mixtur av nostalgiska eller konservativa idéer som snotts från höger och vänster. Udden är riktad mot Socialdemokraterna och Moderaterna.

SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns tydligt den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak.

Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder. SD-männen knarkar på negativa känslor och xenofoba attityder.

Ju mörkare, desto mer ”invandringskritiska”. Ju mindre kristna invandrare är, desto fler ”islamkritiska” hycklare dyker upp. Att SD-avhoppare utan ångest går över till nazistpartier visar hur dödfött projektet ”nolltolerans” är. Redaktören Mats Dagerlind på Avpixlat krattar dagligen den bruna propagandamanegen med rasistiska, skeva urval av brott som svarta, muslimer och romer gjort sig skyldiga till.

SD-ledningen låtsas distansera sig från Avpixlat. Den vill hellre tala om invandringens kostnader. Populister älskar kostnader. Antingen är de för höga eller för låga, vilket håll kan kvitta. Kostnadsretorik är ett klassiskt grepp för att värva de felinformerade och missnöjda.

Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olösbar ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d’être.

Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns tydligt den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak.

Mats Edman, Chefredaktör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News