Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Inte heller jag begriper vad sjutton det är som pågår

Väljare verkar inte gilla att behandlas som brickor i ett spel. Det är något för politiker att tänka på.

Publicerad: 28 juni 2017, 04:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Politik

Tja, det där fick jag fullständigt om bakfoten, twittrade en brittisk ekonom efter landets senaste val. Han är inte ensam: En uppfriskande sak med dagens politiska läge är att eftersom ingen förstår vad som händer erkänner allt fler att de faktiskt tagit fel.

De har ju inget val. Det senaste året har de flesta valresultat gått emot allt vi trodde vi visste om politik. Lärdomarna är oklara: Ska man vara auktoritär högerpopulist som Trump, övervintrad ’68-vänster som Corbyn, eller Europaälskande mittenpolitiker som Macron?

Jag vill vara tydlig med att inte heller jag begriper vad sjutton det är som pågår. Men visst kan några röda trådar skönjas.

En slutsats är att om du är ledare för ett högerparti och funderar på ett äventyrligt drag i syfte att stärka ditt eget mandat, så bör du fundera igen. Både David Cameron och Theresa May gjorde missbedömningar av monstruösa mått när de utlyste val utan att behöva.

Anna Kinberg Batra spelar kanske inte i samma liga, men Moderaterna har störtdykt i opinionen sedan hon öppnade för samarbete med SD.

Politiker som gjort en stor affär av form framför innehåll har alltså blivit straffade. Väljare verkar inte gilla att bli behandlade som brickor i ett spel. Det är något att tänka på när politik ofta beskrivs – och bedrivs – som spel.

En annan slutsats handlar om autenticitet. Den brittiske journalisten Aditya Chakrabortty skrev strax efter det brittiska valet att Labourledarna före Corbyn var ”medkännande, intelligenta och på djupet obekväma i sitt eget skinn – var och en övertygad om att ifall folk fick se deras sanna politiska jag, skulle de förlora de val de i slutändan ändå förlorade”.
Det är en träffande beskrivning av sentida socialdemokrati. Trumps oborstade förolämpningar och osentimentala språkbehandling är en annan sorts autenticitet. Men både Corbyn och Trump saknar ängslighet gentemot media. De har stått pall mot drev och struntat i förgivettagna sanningar om kampanjande.

Väljarnas längtan efter förändring är en tredje tendens. I flera länder har de traditionella partierna tappat och nykomlingar gått fram. Ofta har högerpopulismen vuxit, men Macron och hans En marche är på många sätt motsatsen. Det visar att framtidens politiska färg inte är ödesbestämd. Alla, även gamla partier, kan bidra med nya svar.

En fjärde tendens handlar just om polarisering, där väljarkåren uppenbarligen är på djupet splittrad. Svårigheten att bygga breda koalitioner har ökat.

Slutligen är dagens politiska landskap en följd av en långvarig individualisering. Självklart föredrar jag Macron framför vilken högerpopulist som helst, men nog hade Åsa Linderborg vissa poänger i den där utskällda krönikan där hon kallade honom populist.

Borta är tiderna då en rörelse av många människor långsamt och mödosamt gemensamt slipade fram en politisk riktning. Det som sökes är en stark man och en quick fix. Ett parti som inte existerade för ett drygt år sedan har majoritet i det franska parlamentet.

75 procent av ledamöterna är helt nyvalda. Det är en chansning av gigantiska mått. Låt oss för allt i världen hoppas att den lyckas.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Politik

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev