"Ingen verkar tro att vi kan bli mer än vad vi redan är"

Vid något tillfälle när jag var politiskt deprimerad tröstades jag av ett citat av Karl Vennberg, ”det finns decennier att bara överleva i”. Det här var på den tiden då den politiska debatten enbart utgick från villaägare i Nacka, ingen var arg, det fortfarande ansågs innovativt att möta varje samhällsproblem med ett skatteavdrag och politiker över ett brett spektrum sa saker som ”driftsform spelar ingen roll”.

Det var länge sedan! Nu handlar den politiska debatten istället om simhallar och vem som skakar hand med vem. Det finns inga samhällsproblem som inte kan lösas med lite hårdare tag och alla är jättearga hela tiden. Jag vet inte vad Karl Vennberg skulle ha tyckt – han syftade i sin dikt på 1930- och -50-talen – men personligen känner jag mig fortfarande alienerad. Vad håller ni på med?

Det är lätt att skoja om, men när KD börjar föreslå förbud för böneutrop är det inte längre roligt. Förslaget är skrämmande i sak, eftersom det är kirurgiskt inriktat på att underblåsa en främlingsfientlig opinion. Mindre allvarligt, men likväl sorgligt, är hur tydligt det är ett taktiskt drag utan ideologisk förankring – något som görs när önskan att rädda sig kvar i riksdagen blir viktigare än politikens innehåll. Och lika oroväckande: det är ett förslag som löser exakt inga verkliga samhällsproblem.

Jag är tämligen säker på att inte ens de som ogillar böneutrop skulle bli genomsnittligt gladare om förslaget blev verklighet.

Som villkoren för dagens politiska debatt ser ut är det dock just den här typen av symbolpolitik som når igenom bruset. Följaktligen är ett ytterkantsförslag om att begränsa rättigheterna för en enskild religion vad som upptagit vår uppmärksamhet de senaste dagarna. Och ju mer uppmärksamhet vi ägnar åt islamofoba kraftslag i luften, desto mindre åt att hitta lösningar på verkliga samhällsproblem.

Politik handlar om att fördela begränsade resurser. Det är en vanligen sjukt otacksam uppgift. Socialdemokratin förlorade när resursernas begränsning blev alltför tydlig (1990-talskrisen). De senaste decenniernas marknadsvurm lockade med att upphäva restriktionen – fördelningen flyttades från politiken, och skulle ske på marknadens villkor (vilket också gjordes, med växande ojämlikhet som följd). Resursbegränsningen sades kunna hävas genom att den osynliga handen magiskt skulle få pengarna att räcka längre (vilket inte skedde, till förvåning för ingen som kan något om marknader). Tron på marknaden som politiskt trollspö har lagt sig. Men vad har kommit istället?

Identitetspolitik. Vi klamrar oss fast vid en politik som inte kostar något, eftersom tillväxten är låg och omfördelning är jobbigt. Att förbjuda böneutrop är statsfinansiellt neutralt men tyckonomiskt lönsamt. Få orkar ha större ambitioner än så.

Ett progressivt politiskt projekt måste bryta mot den här logiken. Det måste dels lova att bygga något nytt, eftersom dagens läge är en följd av att ingen verkar tro att vi kan bli mer än vad vi redan är. Och det måste ta sig an fördelningsfrågan, hur svår den än är.

Om inte annat så för att det kostar pengar att bygga saker.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare