Malcom Kyeyune: Ingen skräll att arbetaren väljer bort S

Alldeles nyss kom nyheten att Sverigedemokraterna för första gången är större än Socialdemokraterna bland LO-männen, 33 procent av LO-männen skulle rösta på SD om det var val i dag. Det är både en stor och liten nyhet på en och samma gång. Stor, därför att det verkligen är ett politiskt jordskred vi bevittnar. Liten, därför att många förberett sig för att detta skulle hända, genom olika teorier och narrativ om ”de arga männen”, ”förlorade vithetsprivilegier” och dylikt. Visst är siffrorna en chock, men en som många mellan skål och vägg varit förberedda på i åratal.

Nu är dock inte heller siffrorna bland LO-kvinnorna särskilt uppiggande. Drygt var femte kan tänka sig att rösta på SD. För inte allt för länge sedan var det inte ovanligt att läsa ledartexter och krönikor med argument om att kvinnorna hade en nästan antiseptisk förmåga inom politiken. Trots att (de vita) männen började irra bort sig skulle kvinnorna som väljargrupp vara så naturligt immuna mot SD:s framfart att läget ändå skulle kunna räddas.

Jag ser inte särskilt många exempel på denna optimism och framtidstro numera. Att en lägre andel LO-kvinnor än LO-män röstar på SD är kanske inte längre något som är permanent eller orubbligt.

Världen börjar och slutar dock inte med Sverige. Det bästa sättet att förstå förändringen är att ta ett steg tillbaka och inse att den har relativt lite att göra med den unikt kaotiska svenska invandringspolitiken, med SD:s politik, eller något i den stilen. Dessa detaljer är intressanta, men i Storbritannien står man inför en ännu större politisk rockad än i Sverige. Labour har redan förlorat arbetarklassen i hög utsträckning, och risken är att man förlorar även veckans val och ger Tories en majoritet – på grund av att man tappar kritiska valdistrikt i den så kallade ”röda muren”, alltså arbetarklassdominerade valdistrikt där folk i regel röstade för brexit.

Två saker bör sägas här. Nummer ett: Tories är redan större hos den brittiska arbetarklassen än Labour. En större andel av Storbritanniens arbetare röstar alltså på högerpartiet än på det parti som kallar sig för det ”naturliga” arbetarpartiet. Inte nog med det: de konservativa har lika många arbetarklassväljare som medelklassväljare, medan Labour faktiskt bara har fem procentenheter fler arbetarväljare än medelklassväljare. Labour har alltså tappat arbetarklassen i två bemärkelser: dels är det ett minoritetsparti bland arbetarklassväljare i allmänhet, dels så är det inte ens längre ett särskilt utpräglat arbetarparti internt, utan går antagligen mot en situation där medelklassen är lika dominerande (kanske till och med ännu mer dominerande?) som i högerpartiet, ”borgarna”.

Det är faktiskt ganska stort att ett parti som heter just Labour kan komma att förlora veckans val på grund av att man tappat många av landets mest utpräglade arbetarklassvalkretsar. Det är värt att komma ihåg detta, innan man langar upp förklaringsmodellerna om Sveriges galna migrationspolitik, sossarnas svek här och där, och hur unikt svenskt allt är i Sverige.

Snöflingor är alla unika om man verkligen sätter dem under luppen, men så här i vintertider är detta inget vi tänker på. Vi ser bara snödrivor. Problemen i LO och SD:s växande väljarstöd följer ungefär samma mönster; de är två små unika, vackra svenska iskristaller, som bara råkar blåsa runt i en enorm västerländsk snöstorm.