Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Annika Ekvall: Ingen orkar vara ett ständigt förbättringsobjekt

Självklart ska alla ha en rimlig och rättvis lön. Men jag tror helt enkelt att de årliga lönesamtalens funktion som morot är överdriven. Det är tvärtom en vila att känna att man duger. Att man är accepterad och uppskattad som man är och inte behöver ” fixas till”.

Publicerad: 22 september 2021, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LönerArbetsgivareArbetsmiljö

Säsongen för lönesamtal har börjat. Och varje år slår det mig att konstruktionen av löneprocessen tar ganska liten hänsyn till hur vi människor fungerar.

Huvudtanken är att arbetsgivaren ställer upp ett antal lönekriterier som ska styra fram önskade beteenden. Den som uppfyller kriterierna belönas med högre påslag. Den som inte gör det ska, inför utsikten att få mer betalt, skärpa sig. Och alla ska veta vad just de ska göra för att få högre lön. Ibland blir listan med förbättringspotential ganska krystad. 

Men om alla mina medarbetare förbättrar allt så innebär ju inte det att jag får mer pengar att dela ut. Snarare skruvar det upp kraven ännu mer. 

Och jag funderar på: är detta verkligen rätt väg att gå i ett samhälle där så många sjukskrivs för stress?

Jag tror på andra metoder. Det finns förstås enstaka medarbetare på de flesta arbetsplatser som inte håller måttet. Ofta för att är de på en plats där deras intressen och egenskaper inte passar med arbetsuppgifterna. Då får man försöka hitta rätt plats. Det är både enklare och effektivare än att försöka ändra på en personlighet. Tar man på sig nya uppgifter och mer ansvar bör det kanske hellre belönas utanför potten, med att man får en ny arbetsbeskrivning.

Ibland riskerar man också att trycka till människor helt i onödan. Det är till exempel ibland populärt att tycka att alla måste lära sig att ta för sig och vara aktiva på möten för att visa engagemang och bidra till utvecklingen. 

Men det kan finnas tusen skäl till att någon är tyst på ett möte. Vissa är inte bekväma med att prata inför alla. Andra har helt enkelt inget att säga direkt efter att ett ämne presenterats. När de fått fundera ett tag kan det däremot komma kloka tankar. 

Tricket är att ta upp saker två möten i rad. Först presenterar man, nästa gång diskuterar man. Då har alla hunnit tänka, även de som tänker sakta. Men den som tänker snabbast tänker inte alltid bäst. Eller så ber man alla att skriva ner sina tankar på en post-it-lapp eller i ett mejl. Man får prova sig fram till ett sätt som gör att allas bidrag fångas upp och tas tillvara.

Mitt jobb som arbetsgivare är att rigga arbetet så att alla kommer till sin rätt. Inte att tvinga alla att ändra något – oavsett om det behövs. 

Jag har alldeles utmärkta medarbetare, som har jättemycket att göra och jobbar hårt. Att fila på småsaker bara för att hitta något att förbättra kostar energi som tas från jobbet. Det är inte rätt användning av resurser. Och ingen orkar vara ett ständigt förbättringsobjekt! 

Tvärtom – det är en vila att känna att man duger. Att man är accepterad och uppskattad som man är och inte behöver ” fixas till”. Den känslan varar också mycket längre än den tillfälliga ambitionskick man kan få av att bestämma sig för att nu, minsann, ska jag bli perfekt. 

Självklart ska alla ha en rimlig och rättvis lön. Men jag tror helt enkelt att de årliga lönesamtalens funktion som morot är överdriven. Det är andra saker som räknas. Några hundralappar hit eller dit är inte avgörande. Men kraften i ett medarbetarkollektiv bestående av personer som känner sig sedda, uppskattade och respekterade är oerhört stark!

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Annika Ekvall

Skribent och chef med lång erfarenhet av offentlig sektor

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev