Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Inga raggarbrudar på hemmet!

När allt ska kosta pengar, när det sätts ett pris på mänsklig omtanke. När Carinas morsa inte känner sig hemma. Sparandet inom äldreomsorgen fyller mig med vanmakt.

Publicerad: 8 september 2014, 21:42

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Carinas mamma Karin har hamnat på hemmet, som hon säger. Hon har blivit lite virrig. Glömmer saker, ramlar omkull, tappar tid och rum ibland. Sen är hon jätterar, kvittrar om vädret och fotboll och bjuder på sockerkaka och kaffe i ett övermöblerat rum - tavlor överallt, miljoner prydnadssaker som samlar damm, mattor som hon bråkar med personalen om; de tycker att hon snubblar på dem och tar bort dem, hon tycker de är fina och tar fram dem igen.

Hennes barn har inte riktigt tid med henne. Sönerna bor långt bort, så det är Carina som får ta det mesta, som hon lite trött konstaterade.

Boendet drivs av en av de stora vårdelefanterna. Karin tycker inte det märks så mycket, annat än att personalen - flickorna som hon säger - alltid verkar ha väldigt mycket att göra. Det är mediciner, undanplockning, städning. Sen förstår hon inte så bra vad en del av dem säger. De är väl invandrare, säger hon, men skyndar sig att tillägga att det är jättebra att nån vill jobba med gamlingar. Och Carina säger för femtielfte gången att ja, den ena är afrikanska, men den andra är från Skåne. Pyttsan, säger mamma. Jag vet väl hur skånska låter...

Karin rymmer ibland. Drar på sig kappan, handväskan stadig, och väntar bakom hörnet tills personalen går till nästa våning. Då tar hon trappan och flyr ut i solljuset genom branddörren. Den är givetvis larmad, så någonstans i huset piper det, men det är sällan nån hinner upp henne. Liten tant som traskar iväg mot förortens centrum.

Hon har mobilen, som Carina gett henne, med programmerade nummer. Hon förstår den också, hon hade ju egen mobil när hon arbetade för femton år sen, och hon svarar inte när personalen ringer. Sen ringer de Carina, som måste jaga sin mamma. Några gånger har hon fått lämna sitt eget arbete och leta. En gång fick de ringa polisen.

- Det är oron, säger Carina. Mamma är smart, och snabb som en vessla. Och nu när hon ramlar ofta har jag hjärtat i halsgropen varje gång de ringer.

Vårdelefanten går med vinst. I medierna har Carina läst om miljonerna. Samtidigt säger personalen att de inte hinner med, de är underbemannade. När en kollega ringer sig sjuk blir det elände. Det finns ingen backup.

Carina och hennes bröder kan köpa tillägg. Aktiviteter. Utflykter. Inte officiellt naturligtvis, men har man inga pengar får man stå vid sidan. Och Karin tycker det mesta är rätt trist. Hon vill inte ha gammeltjo, eller bingo. Jag är ju mer av en raggarbrud, säger hon och plirar pillemariskt. Men sånt finns inte här.

Sånt här fyller mig med vanmakt; när allt ska kosta pengar, när det sätts ett pris på  mänsklig omtanke. När Carinas morsa inte känner sig hemma. När personalen inte kan hålla koll på henne. När så lite pengar som möjligt ges tillbaka till de som - faktiskt - dragit ihop dem. Ett samhälle där vi inte längre tar hand om varandra. Där bara pengar ger trygghet.

Ska vi verkligen ha det så?

När Carinas morsa inte känner sig hemma. När personalen inte kan hålla koll på henne. När så lite pengar som möjligt ges tillbaka till de som - faktiskt - dragit ihop dem. Ett samhälle där vi inte längre tar hand om varandra. Där bara pengar ger trygghet.

Calle Fridén, fackligt aktiv byggnadsarbetare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev