Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Illavarslande när vita amerikaner dör i förtid

Något märkligt har hänt med den amerikanska dödligheten – eller närmare bestämt, med dödligheten bland vita lågutbildade amerikaner. Hittills har i princip all historia om utveckling och välstånd handlat om fler år i livet, men inte längre för denna grupp.

Publicerad: 17 maj 2017, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

OhälsaArbetslöshetFattigdomPopulism

Medan dödligheten är stadigt sjunkande för befolkningen i andra jämförbara länder och för andra etniska grupper i USA, ökar den för vita amerikaner. I dag dör mer än dubbelt så många vita amerikaner i åldern 45–54 år än svenskar (per 100 000 invånare). Utvecklingen är så stark att den slår igenom på den totala förväntade livslängden i USA, som har sjunkit de senaste åren.

Skillnaden i dödlighet (mätt som antal dödsfall per år och 100 000 invånare) mellan svarta och vita amerikaner har länge varit stor, och är fortfarande – det är viktigt att poängtera – högre för svarta. Det som sticker ut är riktningen på förändringen. Medan allt färre svarta 50–54-åringar dör varje år, sker motsatt utveckling för vita. Lågutbildade vita i denna åldersgrupp har sedan tio år tillbaka högre dödlighet än svarta totalt sett.

Ekonomerna Anne Case och Angus Deaton släppte nyligen en uppmärksammad studie där de försökte hitta förklaringar till detta. En stor del av det ökade antalet dödsfall gäller vad Case och Deaton kallar ”deaths of despair”, en ”förtvivlans dödlighet” kopplad till alkohol, droger och självmord.

Den förklaring Case och Deaton föreslår handlar om ackumulerade svårigheter över en livstid. Successivt har möjligheterna på arbetsmarknaden för vita lågutbildade försämrats, vilket i sin tur kopplas till försämrad hälsa och förändrade familjemönster. I ett land utan utbyggd välfärd får mer instabila äktenskap konsekvenser också för människors försörjning och trygghet.

Den ackumulerade bristen handlar alltså om att det inte alltid sett ut såhär. Själva förändringen är central. ”Vår berättelse handlar om kollapsen för den vita, high school-utbildade arbetarklassen efter dess glansperiod under tidigt 1970-tal, och de patologier som följer på dess fall”, skriver Case och Deaton.

Det de pekar på berör kärnan i den politiska utveckling vi ser i västvärlden. Högerpopulismen har vuxit under lång tid. Den allt större ojämlikheten är central för att förstå detta, men lika centralt är att ojämlikhet är något komplext. Vita lågutbildade amerikaner är inte den grupp som har det svårast i det amerikanska samhället. Men de har tappat relativt gruppens tidigare position.

Att Maos premiärminister Zhou Enlai ska ha svarat ”det är för tidigt att säga” på frågan om vilka konsekvenser franska revolutionen fått, sägs bygga på ett missförstånd. Men eftersom det är ett ovanligt sant citat lever det envist vidare. Historia är något levande. Besvikelsen över att inte nå en position som var möjlig för ens föräldrar, eller som den framstegsoptimistiska tidsandan tycks utlova, är en stark politisk drivkraft. Den behöver bara inte få särskilt trevliga följder.

Det om något är en viktig lärdom för alla som förespråkar sänkta löner, enklare jobb och att vi måste få det sämre för att kunna få det bättre. Hur rationellt det än kan tyckas vara som politiskt program, är det ett recept med potentiellt mycket farliga konsekvenser.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev