Ideologisk låsning gör M till ett blint parti

”När S krisar är det industrisamhällets död och fall från fornstora dar. När M krisar berättar media bara samma story som partioppositionen”, skrev vänsterpartisten Jonas Wikström på Twitter häromsistens. Det är en viktig poäng. Den vanliga analysen av Socialdemokraternas långsiktigt sjunkande opinionsstöd brukar vara att samhället förändrats och partiet inte hängt med. Moderaternas kris har hittills inte satts in i någon sådan större berättelse. Det är märkligt, eftersom partiets problem delvis beror just på att det blivit anakronistiskt.

Förklaringarna till krisen är självklart flera, där den ökade spänningen mellan liberaler och konservativa är en. Öppnandet för samarbete med SD fick också som direkt följd att många lämnade partiet.

Men väljartappet började långt tidigare. Det brukar inte formuleras så, men faktum är att nästan alla väljare Fredrik Reinfeldt vann hann han också förlora. Att fallet fortsatt efter hans avgång förtar inte att Nya Moderaterna uppenbarligen blev en besvikelse för många.

Nyckeln ligger i de senaste trettio årens dominerande berättelse om marknaden som överlägsen organisationsform. Alliansregeringarna drev förvisso även klassisk högerpolitik för sänkta skatter, urholkad anställningstrygghet och försvagat fack. Men utöver det handlade det politiska projektet om att göra marknad av allt fler områden.

Det är ett projekt som nu nått vägs ände. Det är talande att flera av den senare tidens politiska skandaler handlar just om ett urspårat marknadstänkande. Paradexemplen är Transportstyrelsens it-upphandling och Nya Karolinska, men det finns fler. Förra mandatperioden kantades av rapporter om konkurser av vinstdrivande skolor, höjda priser på läkemedel och bilprovning i privatiseringens kölvatten och den misslyckade satsningen på de privata jobbcoacherna. På sistone har vi fått läsa om hur privata vårdaktörer opererar i onödan för att få högre ersättning.

En del av marknadsreformerna är förvisso uppskattade, men problemet för M är att ingen går runt och är tacksam för exempelvis ett 25 år gammalt skolval. Man vinner helt enkelt inte val på historiska reformer, oavsett hur omtyckta de är (fråga en sosse – vi vet allt om det). Och efterfrågan på fler förslag i samma riktning är begränsad. Tvärtom ser människor efter så lång tid också bristerna, och är bekymrade över den ökade ojämlikhet, det slöseri med skattemedel och intåg av oseriösa aktörer som följt med privatiseringsivern. På dessa problem saknar Moderaterna svar.

Marknadiseringsmisslyckandena är kanske inte Moderaternas mest akuta problem, men de spelar roll genom att de lämnar ett vakkuum i partiets politiska program. Den ideologiska låsningen kring modellen är så stark att man har svårt att se verkligheten som den är, vilket är livsfarligt för ett parti. Hela politikutvecklingen hämmas.

På åttiotalet klarade socialdemokratin inte att samla sig runt en förnyelse av en förvuxen och byråkratisk offentlig sektor, vilket i sig banade väg för marknadiseringen. På motsvarande sätt riskerar Moderaterna i dag att se tidsandan gå dem förbi - för lång tid framåt.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare