Identitetspolitik som antirasism är höjden av ironi

Nyligen röstade Vänsterpartiets kongress för att SCB ska samla in data över etnisk tillhörighet, hudfärg, nationellt ursprung och religion. Motionen som kallades för jämlikhetsdata har som syfte att synliggöra olika gruppers utsatthet och ta fram åtgärder mot diskriminering.

Det identitetspolitiska tåget som jämlikhetsdata är, och som Vänsterpartiet nu officiellt hoppar på, har rullat ett tag. Arbetet med jämlikhetsdata har pågått i Botkyrka kommun sedan 2016, efter att Afrosvenskarnas riksförbund med Kitimbwa Sabuni i spetsen drev frågan och Mångkulturellt Centrum beviljades fem miljoner kronor för ändamålet.

Argumenten för jämlikhetsdata har dels varit att motverka diskriminering och dels att hjälpa kommuner att förbättra sin service till invånarna. Sveriges sju diskrimineringsgrunder, tillsammans med ett färgblint och lagbundet rättsväsende som upprätthåller dessa lagar, ger medborgarna ett av de starkaste skydden mot diskriminering i världen. Detta verkar dock inte vara nog. Det viktiga är den politiska agendan, som nu anammas av ett politiskt parti med fallenhet för kollektiv skuld och identitetspolitiskt tänkande.

Den grundläggande premissen för anhängarna till jämlikhetsdata, vare sig det rör sig om dess akademiska idéingenjör Tobias Hübinette, aktivister som Sabuni eller politiker som Rossana Dinamarca, är föreställningen att Sverige plågas av en allomstädes närvarande rasism. Sabuni motiverade jämlikhetsdata med att mörkhyade personers svårigheter att uppnå social och ekonomisk framgång i Sverige var ”ett resultat av en kolonial historia och en rasism som började under den transatlantiska handeln.”

Förbättrad service antyder i sin tur att yttre attribut som hudfärg medför behov som inte kan tillgodoses av den vanliga servicen. Där segregationen en gång bekämpades med att man var mer än sin hudfärg heter det idag, i jämlikhetens namn, att man är sin hudfärg och etnicitet.

Vänsterpartiets talesperson i migrationsfrågor, Christina Höj Larsen, var efter kongressens beslut stolt över att vänsterpartiet ”verkligen driver på för att sätta antirasismen i förgrunden.” Att klä identitetspolitik i antirasismens skrud är höjden av ironi. Att torgföra jämlikhetsdata i antirasismens namn är därtill ett ohederligt försök att binda armarna på motståndarna, för vem vill vara emot antirasism, särskilt när villkoren formuleras av människor som tillskriver sig själva en underordnad position för att lättare kritisera och ställa krav på majoritetssamhället.

Jämlikhetsdata är namnet till trots ingen jämlikhetspolitik, utan ett extremt uttryck för identitetspolitikens oförtröttliga försök att separera människor och reducera de till kollektiva identiteter baserade på yttre attribut för att därefter knyta särskilda behov till dessa identiteter. Mänskliga rättigheters universalism får stryka på foten till förmån för det ideologiskt konstruerat partikulära. Jämlikhetsdata är en del av en separatistisk politik som skapar särskilda behov för att sedan erbjuda sin ideologiska lösning för det. Beslutet på vänsterpartiets kongress var inte antirasistisk politik, utan snarare den rasistiska identitetspolitikens senaste, men sannolikt inte sista, triumf.

Anosh Ghasri, frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande