Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

I svenskens favoritstad är invandring toppen

Ingen svensk på New York-resa klagar över ”massinvandringen” där. De myser hela veckan lång. Men i New York är 36 procent utrikes födda, i Sverige 15. Vad tycker vi egentligen om integration och hur ska den se ut? Det skriver Mats Edman om i sin senaste krönika.

Publicerad: 26 februari 2014, 11:37

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ännu en gång läser jag Statistiska centralbyråns rapport Integration. Den fråga jag ställer mig är varför vi hela tiden har begreppet ”integration” som utgångspunkt.

Om målet är ”integration” kommer invandring ständigt att vara förknippad med problem och anpassningssvårigheter. Därmed blir invandring ett negativ, och den rasist som helt fräckt tagit sig rätten att definiera detta negativ får vara gråtmild i TV.

Samtidigt, svenskarnas favoritstad är New York. Där är 36 procent utrikes födda, i Sverige 15. Vita, svarta, judar, latinamerikaner, kineser, italienare, ryssar – huller om buller fast boende i olika etniska enklaver. Ingen svensk på New York-resa klagar över ”massinvandringen” där. De myser hela veckan lång.

Ur ett förenklat perspektiv är ”idealinvandraren” nordisk, centraleuropé eller amerikan. Problemet är att de tröttnar. Efter fem år har exempelvis hälften av de nordiska invandrarna åkt hem. De som blir kvar saknar returbiljetter till Syrien, Irak, Kurdi­stan, Afghanistan, Somalia, Etiopien och socia­lismens förfallna Östeuropa.

De har lämnat misär, krig och etnisk rensning bakom sig. Vi får behålla överlevarna, de starka. Inte alltid så välutbildade och ganska olika svenskarna.

Ordet ”integration” är släkt med ”assimilering”; att smälta samman. Det räcker alltså inte att lära sig hyfsad svenska, komma i egen försörjning och därefter leva sina första 10–15 stentuffa år tillsammas med likar i Tensta, Hammarkullen och Rosengård. Om invandrare inte snabbare blir svennar och medelklass suckar det korrekta och rasistiska Sverige.

Den ”integrerade” förväntas njuta av tystnaden i storskogen, gilla Pridefestivalen, vara med i facket och engagera sig i föreningslivet. Allra helst i ett politiskt parti och, heja Sverige friskt humör, även tävla i exotiska vintersporter som bandy, typ somalierna i Borlänge.

Andra generationens invandrare går på förskola, skola, gymnasium och universitet. Vid 30 är de ”nästan riktiga svenskar”. Integrerade, färdigförpackade skattebetalare. Om det tar 20—30 år också för våra svenskfödda ungar att bli flygfärdiga, kan vi då förvänta oss att vuxna invandrare ska vara klara för arbetsmarknaden redan efter en handfull år?

Vår önskan om integration är så stark att vi inte ser att det i utanförskapsområdena, de som överdrivet brukar beskrivas som ”slum”, finns en enorm mänsklig potential, som förblir oförlöst tack vare genomreglerade men välvilliga system. Är vi inte beredda att sänka trösklarna till arbetsmarknaden måste vi acceptera att det tar lång tid för långväga invandrare att etablera sig.

Men den där andra generationen, den fångar vi upp rätt bra i Sverige.

Den ”integrerade” förväntas njuta av tystnaden i storskogen, gilla Pridefestivalen, vara med i facket och engagera sig i föreningslivet.

Mats Edman, Chefredaktör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev