Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Sarah Britz: I skuggan av välviljan lurar bedrägeriet

Vill vi råda bot på matfattigdomen räcker det inte med att vara snäll i december. De som befinner sig längst nere på samhällsstegen ska inte vara beroende av allmosor. Då hanterar vi bara utsattheten, men gör inget åt den.

Publicerad: 29 november 2021, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

HemlöshetIdeella sektornFattigdomSarah Britz

Årets största högtid närmar sig: ”Nu blir det ett jäkla spring till alla julbord igen, hoppas bara att magen pallar”, sa en försäljare av gatutidningen Faktum till mig. Men i slutet av vårt samtal landade han ändå i att det gäller att passa på för i ”januari är allt dött igen”. Det är ett faktum som även syns i försäljningsstatistiken av antal sålda tidningar på gatan. December är alltid på topp – januari i botten. Trots att levnadsbetingelserna för försäljarna knappast har förbättrats från en månad till en annan.

I december vill vi alla vara Karl-Bertil Jonsson. Ta från oss rika och ge till de fattiga, vara givmilda mot de mindre bemedlade, göra gott för dem vars matångest knappast handlar om vilka rätter som kan serveras veganerna på julbordet.

Civilsamhällets organisationer får aldrig så många gåvor som i december.  

Därtill ordnar privatpersoner insamlingar på sociala medier, kyrkor engagerar sig och alternativa julfester för ensamma ordnas.

Fint, naturligtvis.

Själv minns jag, med skammens rodnad på kinderna, när jag ringde Stadsmissionen i Göteborg och anmälde mig som volontär en julafton. En vänlig kvinna svarade ”Listan är full sedan länge, men vi har stora behov under våren. Vill du komma då?” 

Jag bad att få återkomma.

I skuggan av välviljan lurar bedrägeriet. Vi gör det mer för vår egen skull än för någon annan och ser förbi systemfelet. Goda handlingar blir ett kitt i samhällsbygget som understödjer och upprätthåller att människor tvingas leva kvar i fattigdom och beroende.

Hittills i år har Stockholms Stadsmission delat ut 17 000 portioner mat via matkassar. I Västerås öppnas efter årsskiftet en matcentral där man räddar mat som annars skulle slängas och som ges vidare till mellan 100 och 200 hushåll som lever i matfattigdom. I Göteborg uppskattar man att 4 500 kassar delas ut av kyrkor och organisationer – varje vecka. I rapporten ”De ohjälpta” konstaterar Sveriges stadsmissioner att andelen svenskar som lever i låg ekonomisk standard har nått den högsta siffran sedan Statistiska centralbyrån startade mätningarna på 1970-talet. Det är personer som bland annat lever på försörjningsstöd, inte känner till sina rättigheter eller har fallit mellan stolarna.

På Instagramkontot ”leva fattigt” skriver en sjukpensionerad ensamstående mamma: ”Det handlar inte om att tycka synd om mig.” Hon vill bara visa verkligheten hon lever i. ”Min nya budget började i fredags, 450 kronor i veckan, jag hoppas att jag inte behöver använda allt och kunna spara lite. Men det ser mörkt ut, 144 kronor kvar och det är bara söndag. Har handlat det mesta men mjölk och krossade tomater behöver köpas.”

Vill vi råda bot på den matfattigdomen räcker det inte med att vara snäll i december.

För barnfamiljer som inte har pengar för att köpa bra mat är det en verklighet som råder 365 dagar om året. Fattigdom bekämpas inte med tycka-synd-om. 

Det är en politisk fråga.

Matkassar bör vara tillfälligheter. De som befinner längst nere på samhällsstegen ska inte vara beroende av allmosor. Då hanterar vi bara utsattheten, men gör inget åt den. ”Jag sätter ett streck i mitt block varje gång en person säger att hen blivit hänvisad till oss från socialtjänsten”, sa en präst till mig nyligen. Han arbetar i Svenska kyrkan i ett så kallat utsatt område.

Han har många streck i sina anteckningar.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Sarah Britz

Skribent och chefredaktör för Faktum

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev