Stefan Jutterdal: Hur påverkar det hårda tonläget i samhällsdebatten oss?

De senaste veckorna har tonläget varit högt bland våra ledande politiker. Inte minst i samband med ”superonsdagen” och de olika turerna i regeringsbildningen. Hårda ord och snabba och kanske förhastade omdömen har haglat, på ett sätt som får vinterns första snöstormar att framstå lika milda som ett sommarregn. Jag funderar på vad de hårda orden innebär för ledarskapet generellt. Vilka ledare är det som vi vill ska leda oss? Är det personer som är felfria så ser jag problem. Vem av oss är felfri? 

Jag har skrivit om detta ämne tidigare, i början på detta år, där jag ifrågasätter den hårdnande tonen i samhällsdebatten. Detta gäller inte bara politiker utan också ledare generellt och inte minst medierna, som ju har en viktig roll för hur vi som medborgare ska uppfatta situationen. Fria och oberoende medier är ju grundläggande för vår demokrati, men det innebär ju också att medier har både makt och ansvar. Och vem ska granska medierna? 

Det kan vara lätt att falla för frestelsen att det finns enkla svar på komplexa frågor och det blir då lätt att själv komma med förenklade och kategoriska inlägg i debatten. Men vad gör det med oss? Hur påverkar det vår framtidstro och vår vilja till att vara engagerade samhällsmedborgare?

En av de viktigaste sakerna för oss människor är att känna hopp. Hopp för framtiden, hopp för våra barn och barnbarn. Men hur ska vi kunna känna hopp om våra ledare strör hårda ord och hårda omdömen om andra – utan att ens vara i närheten av att reflektera över sitt eget ansvar i sammanhanget?

Nej, jag tycker faktiskt det är dags för skärpning. Vi har många stora och komplexa frågor framför oss, inte minst inför valet nästa år, och det måste få avspegla sig i den kommande debatten. Jag tror faktiskt människor är trötta på att lyssna på ledare som talar om vad andra inte kan, som titt om tätt skyller ifrån sig och snarast skapar grogrund för förakt för alla andra än de själva. Och medierna bör avhålla sig från den enkla klickjournalistiken, där det handlar mer om att granska individers mänskliga fel och brister än om den politik som dessa ledare vill bedriva.

Priset för att engagera sig i samhällsdebatten och att ta på sig ett ledaruppdrag är högt, ibland orimligt högt. Hat och hot är utbrett i dag och jag antar att det är fler än jag som blir närmast mörkrädda när vi läser hatiska och förminskande kommentarer på sociala medier. I mitt flöde är Twitter värst just nu, där har luftutrummet till viss del intagits av personer som genom att uttrycka sig grovt och oförskämt bidrar till att förminska andra människor. Till vilken nytta?   

Det finns många i dag som är emot. Emot riksdag och regering, emot regioner och kommuner, emot vaccinationsintyg och emot det mesta. Till dig som agerar så vill jag säga: Vad är du för? Och vad gör du själv för att bidra till att frågor kommer till en lösning? 

Och till dig som själv är ledare vill jag ställa frågan: Hur kan du bidra till ett bättre debattklimat? Vill du det eller vill du ta den enkla vägen och skylla på alla andra?

I december månad, när vintermörkret sänker sig runt omkring oss så brukar jag faktiskt tänka på våren. Om bara någon vecka vänder det, dagarna blir längre igen och ljuset vänder åter. Årstiden då grödan gror och när knoppar brister närmar sig. För mig känns det hoppfullt och jag vill gärna att andra också ska känna den hoppfullheten. 

Du som är ledare, hur kan du bidra till att sprida hopp och framtidstro? 

Fastna inte i klagoträsket, försök bidra till hopp och framtidstro. Det är nämligen viktigt – det gör något med oss.