Jona Elings Knutsson: Hur länge är livet värt att leva utan kultur?

Min verkliga kris började inte med att sjukhusen fylldes av svårt sjuka patienter med covid-19. Den började i kön till biblioteket och med avbokade teaterbiljetter.

Vi som arbetar på sjukhus har genomgått svåra prövningar i år. Så svåra att det är orimligt att inte ge oss en extra semestervecka var när andra vågen ebbat ut – hur ska vi annars orka en tredje våg? På mitt sjukhus har vi fått lappar med tips på hur vi ska må bättre. Där står råd som att vi kan fråga varandra hur det står till. Men kriser, som den vi nu befinner oss i, reser större existentiella frågor, om liv och död, om att höra ihop eller isoleras, om smärta, sorg och förlorade drömmar.

Så mellan två nattjourer gick jag till biblioteket, det var fortfarande vår. Utanför stod en uniformerad vakt som bara släppte in nya besökare när någon annan gick ut. Jag hamnade i en kö, så gles att den sträckte sig ut på Odengatans trottoar. När jag stod där och biblioteket för första gången i mitt liv inte var en enkel och självklar plats att söka kunskap, tröst och ro på kände jag en nästan bottenlös förtvivlan.

När det var min tur att gå in kostade jag inte på mig min vanliga långsamma runda bland hyllorna. Jag visste att många stod i kön efter mig och behövde få komma in. Det som brukar vara min sekulära andakt blev att hämta en bok och gå ut.

Under sommaren bokade jag teaterbiljetter till hösten. Hela jag skrek efter att få sitta i en salong och se människor berätta något. Jag drömde om att få föreställa mig andra liv, andra tankar, det andra. Att få finnas i en fantasi och inte i en mörk verklighet. Alla biljetter utom två avbokades.

Naturligtvis är smittskydd viktigare än öppna bibliotek och teatrar. Men aldrig är kultur så viktigt som i händelse av kris. På samma vis som några äldre tar risken att träffa sina barnbarn för att livet annars inte är värt att leva undrar jag hur länge livet är värt att leva utan kultur.

Jag tänker på alla orter där biblioteken stängs eller öppettiderna dras ned. Jag tänker på alla teatrar, biografer och scener som kommer att gå i konkurs. Jag tänker på livet efter pandemin, om den någonsin tar slut, och hur tomt det kommer att vara om vi inte kan berätta och lyssna, vrida och vända på tillvaron tillsammans. Om vi inte kan fortsätta vara människor. Om de människor vi räddar på sjukhusen nu blir till tomma, ensamma liv utan annan gemenskap än streamade tv-serier.

Låt oss inte bara prata om vad vi räddar människor från, utan vad vi räddar människor till.