Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Huden första signalen till våra reptilhjärnor

Många ”antirasister” och ”antifascister” frossar själva i att dela in oss i kränkande stereo­typer. Många är blinda för egen intolerans och tror att de representerar Det Goda Samhället. En dag kan de bli lägervakter, skriver Mats Edman. \

Publicerad: 6 februari 2014, 06:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Har du läst Patrik Lundbergs fascinerande bok Gul utanpå? Det är berättelsen om en koreansk adoptivkille från Sölvesborg som haft Jimmie Åkesson som stilistisk läromästare i skolan. Och om att adopterade ofta lever i ett ingenmansland. En ”kines” i svenskars ögon och en konstig korean i Korea. När han träffar en tjej i Dublin kräver hon att få se Patrik Lundbergs pass som bevis på att han är svensk.

Det taffliga bemötandet han tvingas utstå har rasistiska inslag. Det eviga problemet med ytan/huden är att ytan skickar den första visuella signalen till reptilhjärnan. ”You never get a second chance to make a first impression”, säger amerikanerna. Fast vardagsrasism sitter också på ytan. Jag betvivlar att fler än någon procent av svenskarna är verkliga rasister. Fördomar har dock betydligt fler.

Hudfärg är en signal som tolkas sekundsnabbt. Typ: ”Den där blonda kvinnan i hästsvans ser trevlig ut. Henne skulle jag vilja lära känna”. Eller: ”Den där svarta tjejen med coola flätor verkar trevlig. Fattar hon svenska?”. Också: ”Den där vita snubben som glor på mig – han kan aldrig se mig som den jag är på insidan”.

Om signalen rymmer stereotyper kommer hjärnan av reagera därefter. Vår första, automatiserade reaktion kan vara en gardering. Typ: ”De är läskiga. Jag vill inte möta dem”. Därför är extremister och populister så farliga. De klistrar fast stereotyper i folks pannor. De gör som Joseph Goebbels; nöter in lögnerna tills de är ”sanna”. Inget propagandatips har varit lika mordiskt i modern politik.

I min ungdom hade jag en romans med en tjej från Iran. Hand i hand gick vi genom de svartas Harlem i New York. Det var innan Bill Clinton hade kontor där. Vart vi än gick möttes vi av ohöljd avsky. Folk gapade ”fucking whites” och ”get lost”. Gör det alla svarta i Harlem till rasister?

I Kalifornien bodde jag hos en judisk familj. Liberala människor med en rutten syn på ”schwartzes”, ett ord på jiddish av samma slag som ”nigger”. En dag drog jag medvetet en vidrig vits om judar, pengar och kroknäsor. Gör detta alla judar, eller mig, till rasister? Inte direkt populärt men det ledde till ett bättre tonläge i våra samtal genom att jag inte fann mig i deras skitsnack.

En gång hade jag en äldre släkting på middag. Hon bodde i Sydafrika medan Nelson Mandela var fängslad på Robben Island. Plötsligt säger hon, inför mina barn som fostrats att se alla som individer, att det är ”vetenskapligt bevisat att svarta har färre hjärnceller än vita”. WTF!! Då svarade jag att hon bevisat att det fanns en vit som var dummare än den dummaste svarte afrikanen; hon själv. Inte alls bra för stämningen. Fast gör hennes dumhet alla vita till rasister?

Ena dagen ska man bära den vite mannens börda. Nästa vara en kugge i ett strukturellt förtryck. Plötsligt tillskrivs man plattityder kopplade till hud, härkomst, yrke, lön, bostad, bekanta och åsikter i någon slags ”analys”. Jag har aldrig förtryckt någon. Däremot bidrar jag solidariskt till andras uppehälle och välfärd.

Det är när man utsätts för förljugna omdömen, projiceringar och försök till skuldbeläggning som man på djupet inser att fördomar och diskriminering måste motarbetas ständigt och överallt. Det är rätt att bekämpa nazister i Kärrtorp och SD-rasisterna på Avpixlat. Sanningen är tyvärr att också ”antirasister” och ”antifascister” älskar att dela in människor i kränkande stereotyper.

Ungefär som när Alexandra Pascalidou i rollen som programledare i P1 Debatt på temat rasism gav sig på de inbjudna debattörerna, bland annat rumänskan Alice Teodorescu, med svepande och raljanta omdömen som sedan tvingade Sveriges Radio att be om ursäkt.

Många är, i likhet med Pascalidou, blinda för egen rasism och intolerans och tror att de representerar Det Goda Samhället. De anser sig vetande men sorterar bara runt i förutfattade klyschor. En dag kan sådana människor bli lägervakter. Europas historia rymmer hundraprocentiga bevis på den faran.

Vore jag utbildningsminister skulle jag tvinga alla elever att hårdplugga israelen Amos Oz universellt viktiga bok Hur man botar en fanatiker. Och sen nationella prov på den.

Mats Edman, Chefredaktör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev