Hijabaktivisterna utmärkta pr-strateger – för SD

Ni kan rutinen: Muslim sökte jobb, denna gång Aye Alhassani hos SAS, nekades anställning då hon inte tillmötesgick en logisk, lättbegriplig policy, och vips debatteras slöjan igen.

Det är inte lätt att vara ung muslim i Sverige: moskéer i de flesta städer, muslimska politiker i riksdagen och miljoner i föreningsbidrag måste förenas med den där coola, revolutionära underdog-känslan som välmående medelklassungdomar längtar efter.

Då får man övertyga sig själv om att minsta hinder är en apartheid-ravin, så att man kan hytta näven i luften och skrika i megafon. (Sålunda är slöjan ”bara en tygbit” och samtidigt ”revolutionär”, beroende på vad som passar i stunden.)

”Rätten till våra kroppar” ropar de, som om SAS krökt ett (täckt) hårstrå på någon.

”Rätt till slöja” skanderar de, samtidigt som de alla redan bär hijab fritt.

”Rätten att välja” gapar de och förtränger det faktum att även företag har den rätten.

Företag har ingen skyldighet att ge jobb till alla som söker, allra minst de som vägrar följa företagspolicyer.

Folk kan nobbas jobb av många olika skäl. Den skäggige som vägrar rakning lär ej få jobbet som Gillette-modell. Den som envisas med att röka och kröka har minimal jobbchans inom IOGT-NTO. En apostat som jag lär inte komma långt i en muslimsk organisation.

När jag jobbade på en skola i Irak tvingade rektorn mig att täcka min armtatuering. Nu inser jag att jag var dum som inte grät över ”rätten att bestämma över min kropp”, demonstrerade på Erbils gator eller avbröt politikertal (oj vad mycket stryk jag hade fått), utan i stället tog seden dit jag kom och respekterade företagets (landets) kultur i 50-gradig värme.

Tror någon att svenska företag nu tänker ”åh vilka härligt arga tjejer, de borde vi ha hos oss”? Eller väcker de senaste demonstrationerna snarare ilska hos alla svenskar som ej tillhör “rasgenusvänstern”?

När personer, vars föräldrar flytt från sina hemländer till ett av världens mest homogent vita länder, oförskämt avbryter statsministerns tal och säger saker som ”vita människor kommer till oss och talar om hur vi ska agera, men vi för vår kamp [som] vi vill”, då lovar jag er att även invandrade svenskar får lust att sponsra enkelbiljett från Arlanda, SAS eller ej.

Jag läser en text om Nalin Pekgul (om ett annat ämne) där hon säger: ”Vreden som väcks mot mig brukar handla om att jag skulle […] förstöra islams rykte.”

Så ironiskt att muslimer som Pekgul snarare förbättrar islams rykte genom att vara troende och samtidigt progressiva och resonabla, medan andra skapar så mycket dålig pr för muslimer att de borde få betalt av SD.

Heureka! Där har ni lösningen som tillfredsställer alla: De kompromisslösa hijabaktivisterna kan söka jobb som SD:s pr-strateger. De utför ju redan uppgiften med bravur.

Nima Dervish, journalist och författare