Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag18.04.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Har mina vänner ovanligt många sjukdomar?

En ortopedklinik fick 50 procent kortare vårdtider och 40 procent lägre kostnader efter övergång till personcentrerad vård. Hur kan det komma sig att en sådan metod inte sprids som en löpeld genom hela vård- och omsorgsvärlden?

Publicerad: 23 Maj 2014, 05:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Innehåller min bekantskapskrets ovanligt många personer med komplexa och kroniska sjukdomstillstånd, både kroppsligt och psykiskt? Antagligen inte, i vilket slumpmässigt urval som helst finns det nog lika stor andel kroniskt sjuka. Det är bara det att jag frågar ut alla om krämpor och vårdkontakter.

Senast talade jag med en familj med kroniska problem efter en livräddande behandling som medförde en svår vårdskada. Ett barn räddades till livet men blev förlamat från midjan och neråt. Det hände för snart tio år sedan och därefter har alla tänkbara vårdskador hopat sig över just denna patient.

Just nu läser jag en mycket tänkvärd bok om sjukvårdens systematiska nonchalans inför människors individuella behov. Personcentrering inom hälso- och sjukvård – Från filosofi till praktik är titeln på en antologi om ett genomgripande förändringsarbete i vården. Redaktören Inger Ekman är professor i omvårdnad och chef för Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet (GPCC).

Om man utgår från personen, patienten, människans hela livssituation, i stället för organisationen och personalen uppnår man två saker: alla blir nöjdare – och vården blir billigare.

Grunden är patientens egen berättelse. I stället för att fråga vad någon är (ett hjärtfel, en psykos) ska sjukvården fråga vem en person är. Resurser och förmågor är lika viktiga som symtom och sjukdom. Detta ska på ett strukturerat vis dokumenteras inom 24 timmar från inläggning. Utskrivningen ska också planeras direkt, eftersom vårdtiden blir längre vid oplanerad utskrivning.

En ortopedklinik fick 50 procent kortare vårdtider och 40 procent lägre kostnader efter övergång till personcentrerad vård. Hur kan det komma sig att en sådan metod inte sprids som en löpeld genom hela vård- och omsorgsvärlden? Ortopeder tror inte på betydelsen av det mänskliga. Dessutom tror nästan alla i vården att de redan arbetar med patienten i centrum, förändring ses som något onödigt.

Den som ser vården utifrån ser hur nödvändig förändringen är. Fick familjen ovan någon ansvarig vårdkontakt inför nästa stora operation, så att liknande misstag kan undvikas? Nej, stygnen ska tas bort på vårdcentralen och den första kontrollen med röntgen ska ske tre månader efter operationen: ”Vi träffar bara specialister och de vet ingenting utanför sin egen bit. Vi har ingen kontaktperson.”

Vad säger det om sjukvård av hög teknisk standard att repliken ”Vi träffar bara specialister” framförs som ett klagomål? Så specialiserad har den industriella vårdorganisationen blivit att patienterna kan bli helt övergivna.

I boken finns en exempelpatient, Bert, med kronisk lever-sjukdom. Han kom alltid in för sent och lämnade sjukhuset för tidigt för att behandlingen skulle fungera. När han fick berätta framgick orsaken: han hade tre katter hemma.

När vården kunde planeras tillsammans med Bert minskade inläggningarna och han började ta mer ansvar för sin hälsa. En till synes enkel metod kan ge revolutionerande förbättringar.

Hur kan det komma sig att en sådan metod inte sprids som en löpeld genom hela vård- och omsorgs­världen?

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev