Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Har 68-vänstern glömt sin egen våldsromantik?

Att unga människor kan vilja kriga, långt bort eller som terrorister närmare sin egen hemtrakt, framställs för det mesta som fullständigt obegripligt. För mig är det omgivningens häpenhet som är obegriplig.

Publicerad: 31 mars 2016, 05:10

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörtroendevaldaExtremismTerrorism

Vi som orienterade oss vänsterut i slutet av 1960-talet borde åtminstone kunna minnas vår egen våldsromantiska ungdom.

Kina var ett drömland för många, i synnerhet efter 1968 års sovjetiska invasion av Tjeckoslovakien. Att hatet mot Kinas intellektuella hade lett till bokbål och massmord visste få. De som besökte Kina berättade inte om sådant när de kom hem. De fortsatte planera den svenska revolutionen.

Hur det kunde gå till framgår med skräckinjagande tydlighet i Bosse Lindquists radiodokumentär ”Rebellerna” från 1997, som finns på sverigesradio.se. I den medverkar den fantastiska konstnären Gittan Jönsson, aktuell med en retrospektiv utställning i Marabouparken i Sundbyberg. Hon var en av dem som blev mer eller mindre frivilligt kidnappad in i det nätverk som skulle bygga hemliga revolutionära celler i Sverige. En svensk del av den kinesiska folkarmén skulle skapas genom ett rent skräckvälde, inklusive hot om avrättningar.

Själv fick jag aldrig något godtagbart svar på frågan om vad som skulle hända dagen efter revolutionen. 1972 gick jag med i SAP, det socialdemokratiska arbetarepartiet (som jag lämnade efter folkomröstningen om kärnkraften 1980). Men vad gjorde politikerna? Är prat en framkomlig väg när ett samhälle ska omdanas?

För mig var det lätt att förstå alla som svarade nej. Kanske ännu mer när jag blivit medlem i regeringspartiet än innan. Alla miljösynpunkter avfärdades som hot mot sysselsättningen. Hur skulle jag kunna påverka någonting?

Samhället betraktade inte våld som en orimlig lösning på konflikter. Unga män i alla länder blev straffade om de vägrade lära sig döda i krig. Befrielsekrig var nödvändiga och hjältemodiga. I Vietnam deltog även kvinnor i kriget mot USA-imperialismen. Jag ville ha kvinnlig värnplikt så att jag skulle kunna vara med och försvara Sverige. I Sydafrika slogs ANC mot apartheid, med alla medel inklusive våld. De bröt mot lagen, men de gjorde rätt. De fick stöd från Sveriges regering.

Om det var rätt att bryta mot lagen i Sydafrika, måste det då vara fel här? Steget till de maoistiska cellernas dödslistor här hemma kan inte ha varit orimligt för de riktigt övertygade. I Västtyskland fanns Ulrike Meinhof och andra väluppfostrade unga kvinnliga akademiker som blev ledare för terrorceller.

Unga som vill ha handling och misstror prat har alltid varit ett hot med fredliga samhällen. Att inte värdesätta livet är ett vanligt inslag i ungas depressiva tankar. Många av de svenska jihadisterna har enligt Mona Sahlin tidigt haft kontakt med psykiatrin.

Ingen grupp är skyddad mot våldsromantikens lockelse. Det kan vara svårt för unga människor som inte värdesätter sina egna liv att tacka nej när någon erbjuder dem att göra skillnad för världens utveckling. Det måste finnas andra sammanhang som lockar med handling. Samtal och möten, som ofta bara gäller nästa möte, hur spännande är det?

Unga som vill ha handling och misstror prat har alltid varit ett hot med fredliga samhällen. Att inte värdesätta livet är ett vanligt inslag i ungas depressiva tankar.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News