Malcom Kyeyune: Hanif Bali förkroppsligar mediernas kris

Sommaren börjar lida mot sitt slut, men Sverige drabbades som bekant av ännu en nationell kris nyligen: riksdagsledamoten Hanif Bali har twittrat igen. Denna gång handlade bråket om en bild där Bali poserar med en semiautomatisk AR-15, och det hela orsakade stor dramatik, då många gärna läste in hemska saker mellan raderna.

På ett plan är detta senaste ”twittergate” fullständigt ointressant. Likt de flesta mediedrev i samma genre dök det upp hastigt, för att sedan totaldö ett par dagar senare. Men om vi tar ett steg tillbaka och väljer att inte fokusera på vare sig Bali eller hans belackare är detta drev desto mer intressant.

Etablerade medier i västvärlden befinner sig i en djup och utdragen kris. Denna kris är delvis ekonomisk och växer i takt med att upplagor sjunker och gamla affärsmodeller förlorar sin relevans. Självklart försöker de stora aktörerna att diversifiera sig och röra sig ut på nätet, men resultaten är minst sagt av varierande kvalitet och framgång.

Den andra delen av mediernas kris är dock inte teknologisk eller ekonomisk: den har att göra med förtroende och legitimitet. Respekt inför skrået börjar bli en enorm bristvara, precis som den numera är en bristvara för våra politiker.

Nästan alla dynamiska partier och politiker i väst just nu definieras åtminstone delvis av att de tar avstånd från eller ses som fiender av de etablerade medierna. Donald Trump hade inte ens Fox News på sin sida; så kompakt var det mediala motståndet mot hans person och hans kampanj. Han är nu USA:s 45:e president. På vår sida Atlanten växer Alternativ för Tyskland (AfD) så det knakar i Tyskland, Femstjärnerörelsen och Lega Nord har bildat regering i Italien, och här i Sverige håller hela det gamla politiska systemet på att haverera i takt med att Sverigedemokraterna numera kommit att utgöra ett tredje block inom politiken.

Fredrik Reinfeldt avfärdade en gång i tiden det svenska försvaret som ett ”särintresse”. Men idag blir det allt mer tydligt att journalister, och medierna rent allmänt, har blivit just ett sådant. Ett särintresse: man behöver inte lyssna på dem om man inte vill.

Här är Hanif Bali intressant. Inte för vem han är som person, utan snarare för de processer han på många sätt förkroppsligar. Han är en politiker som på egen hand nått mycket stor spridning och popularitet i vårt nya klimat, en popularitet de flesta partiorganisationer haft svårt att apa efter. Därmed är det inte svårt att förstå varför så många ser honom som en så hotfull figur.

Det varnas mycket för risken att vi får ”en svensk Trump” numera, och jag kan verkligen förstå varför många på våra ledarsidor och tidningsredaktioner är så oroade för uppkomsten av en sådan figur. Hur mycket journalister i väst än frustar och pustar verkar faktiskt ingenting bita på dessa politiker. Man behöver inte gilla den utvecklingen; man behöver inte ens tycka att demokrati och allmänna val är en bra idé. Men det är tydligt att när väl en modern (populistisk) politiker faktiskt gör en riktig ansats att ställa den breda folkmassan mot medierna, då är det inte medierna som vinner den dragkampen; inte någonstans, inte i något land.

Krisen för medierna är en realitet, och inget tyder på att vi befinner oss i en övergående fas. Ignorera detta faktum på egen risk.