Daniel Persson: Hallengren testar i vart fall tålamodet

Den 16 november är regionerna uppkallade till socialminister Lena Hallengren (S). Enligt uppgift till Dagens Nyheter är hon inte nöjd. Så kanske det är. Hon kanske har fullt legitima skäl att vara missnöjd. När det gäller regeringens ansvar och förhållandet till regionerna lämnar ministerns relation till sanningen åtskilligt att önska.

Att regeringen är snabb med att försöka lägga över skulden på någon annan när tillfälle ges är känt sedan länge. I somras dristade sig statsepidemiolog Anders Tegnell till att i Sveriges Radio säga att den svenska strategin inte hade varit optimal och att det hade behövts fler åtgärder. Regeringen betraktade det uppenbarligen som en attack och gick genast i försvarsläge.

Nu har Uppdrag Granskning tittat närmare på frågan om testningen i våras. Då valde Hallengren att lägga skulden för den låga testningsgraden helt på regionerna. Det är inte så lite fräckt.

Regeringen har bestämt sig – den har inget ansvar för det som har hänt. Den låga testningen bidrog till smittspridningen på äldreboenden, förklarar ministern. Osedvanligt klara besked från Hallengren. Men så är udden också riktad utåt. ”Det fanns pengar, det fanns en strategi, det fanns analyskapacitet”, förklarade ministern till SVT. Hallengren fortsätter med att säga att hon inte alls förstår varför regionerna inte tog sitt ansvar.

Tja, det skulle kunna bero på att det inte var så som Lena Hallengren beskriver situationen. Analyskapacitet fanns visserligen i någon teoretisk mening, men därefter går ministern och verkligheten skilda vägar.

Ingen som var med i våras kan med hedern i behåll påstå att det fanns en strategi att tala om. I den mån den alls finns var den definitivt inte tydlig, kommunicerad eller något som gick att agera utifrån.

Vad gäller pengar kanske det kan räknas som en halvsanning. Det fanns givetvis pengar, men de fanns hos regeringen, som inte ville dela med sig av dem. Det är en väsentlig aspekt. Till skillnad från regeringen är regionerna nämligen förbjudna i lag att underfinansiera sina verksamheter och täcka upp med lån. Utan statlig backning blir det alltså ingen storskalig testning, det ser lagen till.

Hade regeringen sagt till regionerna att testa alla som de kunde och att regeringen stod för fiolerna hade den storskaliga testningen kommit igång mycket tidigare. Men regeringen var ärligt talat inte så pigg på det. Folkhälsomyndigheten ansåg inte att testning av allmänheten skulle prioriteras. Oppositionen ägnade månader åt att jaga regeringen om just detta.

Först 11 juni tecknades ett avtal mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Först då blev statens pengar tillgängliga för regionerna. Man kan hysa vitt skilda uppfattningar om de svenska årstiderna, men i juni är i alla fall våren över i Stockholm.

Problemet är att samarbetet mellan regeringen och regionerna fortfarande måste fungera. Pandemin är inte över. Regionerna lär dessutom inte tveka kring hur det faktiskt gick till. Hur är samarbetet tänkt att fungera när ansvarig minister går ut i ett av public services flaggskepp och med fantasins hjälp beskyller regionerna för fel som regeringen själv är skyldig till?