Håll ögonen på sakfrågan i debatten om de apatiska barnen

Egentligen var det nog bara en tidsfråga. Kontroversen kring apatiska flyktingbarn har ett drygt decennium på nacken. Hela tiden har den gällt mycket mer än enbart barn­psykiatri. Ett medicinskt fenomen har fungerat som en politisk symbol – med olika innebörd beroende på perspektiv. Vissa har där sett den yttersta illustrationen på den lilla människan som faller offer för ett fasansfullt system. Andra har istället sett en perfekt illustration på naivitet och systematisk dumhet när asylbyråkratin står handfallen inför starkt misstänkta fall av manipulation. I själva verket kan båda bilderna vara korrekta och hänga samman.

Och frågan är i vilken utsträckning naivitet och systematisk vanvård faktiskt har hängt ihop. Det var nog som sagt bara en tidsfråga, för även apatiska barn växer upp och blir vuxna. Nu har stunden kommit då diskussionen om de apatiska barnen kan få en dimension som tidigare har saknats: vittnesmål från barnen själva.

I senaste numret av Filter publiceras en granskning av journalisten Ola Sandstig som går igenom apatifrågan och bidrar med en viktig pusselbit. I artikeln intervjuas två tidigare apatiska barn som nu har hunnit bli vuxna och börjat prata igen. Hoppsan, dessa politiska symboler är också människor och bär på egna vittnesmål. Så vad säger de?

Apatifrågan är en komplex historia med många aktörer. Men ingen torde vara så starkt förknippad med den som journalisten Gellert Tamas, för sitt uppmärksammade program i SVT:s Uppdrag Granskning 2006 som följdes upp med boken De apatiska från 2009. Tamas huvudtes var i korthet att apatifenomenet inte alls var medicinskt unikt utan ”väl känt” i den vetenskapliga litteraturen, och att det bara var ett unket, politiserat fuskbygge att misstänka manipulation och simulering som troliga förklaringar och hävda att fenomenet vore unikt för Sverige.

Recensenterna var överlag imponerade och trodde att Tamas gjort en grundlig genomlysning.  Den kritiskt tänkande läsare som själv gjort eftersökningar skulle däremot fattat misstankar. Välkänt och inte alls unikt fenomen? Tveksamma påståenden. En forskningsöversikt som fanns publicerad när Tamas skrev sin bok hittade ingen publicerad fallbeskrivning med apatiska flyktingbarn utanför Sverige och beskrev den kraftiga koncentrationen av fall till just Sverige som ”remarkabel”. Det har också visat sig att en framgångsrik behandlingsmetod bland annat handlar om att separera de apatiska barnen från sina föräldrar. Är i så fall kritiska frågor omoraliska eller bara naturliga?

De två tidigare apatiska barn som Sandstig nu intervjuar vittnar om hot, misshandel och press från föräldrar som tvingat dem till simulering och självsvält. De frågar sig varför ingen ingrep. Detta är bara två fall, andra barn kan bära på andra historier. Men att barnen själva äntligen kommer till tals är en viktig vändning. Apatifrågan är en del av den svenska migrationspolitiken som behöver få sin historia skriven på riktigt.

Nu har stunden kommit då budbäraren ska skjutas. Den där Ola Sandstig är en tvivelaktig person har Tamas redan meddelat, i en artikel där han på klassiskt manér föregriper granskningen med ett eget osande angrepp på granskaren. Som om personfrågor skulle förändra sakförhållandet ett skvatt. Måtte läsarna hålla ögonen på bollen den här gången.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop