Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Grumsingarnas Grums, därmed basta!

Uppdrag gransknings reportage om värmländska Grums har fått mycket kritik för hårdvinkling och brist på statistik och analys. Men när argumentet att endast grumsingarna själva anses kunna förstå Grums och ingen annan ska ha rätt att berätta om denna ort kommer, då har vi nått identitetspolitikens logiska slutpunkt, skriver Stig-Björn Ljunggren.

Publicerad: 19 mars 2015, 16:22

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

GlesbygdIdentitetspolitik

Om du ska skildra Grums ska du fan vara från Grums också, annars kränker du de stackars boende i Grums - som har det svårt ändå.

Ungefär så kan man sammanfatta Aftonbladskolumnisten Ronnie Sandahl när han härförleden kommenterade Uppdrag gransknings dystra skildring av Grums.

Och, hävdar Sandahl, att skicka en storstadsmänniska för att beskriva landsorten, är en försyndelse. Ett beställningsmord. Därför förstår Sandahl att folk från Grums blivit förbannade över hur deras hembygd skildras i tv:

”Jag hade blivit lika rasande om det var Falköping. Jag har visserligen skrivit fruktansvärda saker om staden. Men den är min. Precis som att jag får kritisera mina föräldrar, men försvarar dem in i döden. Det är i slutändan en fråga om tolkningsföreträde.”

Tolkningsföreträde, det är ordet. Berättelsen om Grums tillhör blott grumsingarna.

Denna ståndpunkt är att betrakta som den yttersta konsekvensen av ”identitetspolitiken”.

Ihåligheten i resonemanget brukar bli tydligt om vi uttrycker det så här: En medelålders man, med lätt övervikt och doktorsexamen, bör rösta på en annan medelålders karl med lika imponerande midjemått som akademiska examina. Och inte välja på ett fruntimmer med social linje som grundexamen. Medan en magerlagd rödhårig skånska bör söka motsvarande på partilistorna. Etc.

Men ändå hör vi den här typen av åsikter föras fram allt oftare i olika sammanhang, fast uppklädda med hjälp av djup förståelse och änglakörer.

Ibland blir det förstås lite fånigt, som när företagsledningarnas etnicitet kartläggs utifrån mängden konsonanter i deras namn, eller när bristen på 20-åringar i beslutande församlingar anses vara ett minst lika stort problem som att dagens politiker inte har någon erfarenhet av hur det är i verkliga livet.

Men oftast kokar identitetspolitiken ner till att – egentligen – hävda att om domare och nämndemän inte finns i samma identitetssfär som dem som är åtalade, så finns risk för att dessa inte får rättvisa domar. Och att samma gäller socialtjänsten, sjukvården och skolan.

Och om utrikespolitiken formuleras av män kommer vi att få mer krig och elände än om kvinnor får position och med sina naturgivna egenskaper söka mer fredliga och humanistiska lösningar.

Idealet om den oväldige byråkraten som behandlar alla lika utifrån lagar och bestämmelser anses naiv och förtryckande.

Därmed vattnar identitetspolitiken det frö till misstro som finns i alla samhällen. I stället för att öka tilliten mellan människor så strävar identitetspolitiken efter att bryta sönder känslan av en samhällsgemenskap. Vi får tribalism, stamtänkande. Och ett infernaliskt revirpinkande i stället för försök att upphäva gränser mellan folk.

Kvoteringar leder till klanstrider, för att spetsa till det.

Således. Den dag endast grumsingarna själva anses kunna förstå Grums och ingen annan ska ha rätt att berätta om denna ort, då har vi nått identitetspolitikens logiska slutpunkt. Kanske är det dags att några av oss försöker dra åt andra hållet och betonar det gemensamma snarare än det partikulära.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

GlesbygdIdentitetspolitik

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev