Grova rasistiska utfall måste mötas med trygghet

Vuxna människor som står helt öppet, utan att dölja sina ansikten, på Medborgarplatsen i Stockholm och ropar till människor några meter längre bort att de är pack, parasiter och förtjänar att våldtas. Nej, det finns inget normalt över det, men det är vad som skedde i lördags på en demonstration mot afghanska flyktingar.

Det finns en berättelse om hur en god och en ond varg slåss om herraväldet över människans själ. Vem vinner? Den du matar. Samtiden är besatt av att mata den onda vargen. Det är lätt att hitta exempel i det politiska ”samtalet” – eller vad man nu ska kalla avgrundsvrålen i sociala medier. Att ständigt möta dem gör något med oss. Den ena vargen matas, den andra svälter.

Destruktiviteten föds också av att vi lever i en tid som präglas av ovanligt svåra utmaningar. Hot och risker är inga nyheter, men under de gyllene åren på 1900-talet fanns åtminstone motvikter. Man gick från utedass till allmänna pensioner på någon generation. I dag går vi knappast runt och är tacksamma över internet eller socialförsäkringssystemet. De är gamla nyheter – det som i stället pockar på är rapporter om klimathot, terrorism och stafettbarnmorskor (eller något annat vagt oroande tecken på revor i välfärden).

Det är svårt att leva med en ständig känsla av att allt är på väg att rämna. Den ena vargen matas, den andra svälter.

Sociologen Zygmunt Bauman myntade begreppet flytande rädsla, som beskrivning av ett samhälle genomsyrat av rädsla (alla som läst en löpsedel vet att i princip allt kan vara ”tecken på dold sjukdom”) där orsakerna är omöjliga att åtgärda. Vi har skapat ett samhälle så komplext att det vuxit oss ur händerna. Att utnyttja det är strategin bakom IS terrorism i Europa. Det finns inte ens i teorin något att förhandla om.  Destruktiviteten och rädslan är själva målen.

Tidsandan är alltså djupt pessimistisk. Just därför är det lätt att peka ut det nödvändiga politiska projektet. Det har två delar: trygghet och framtidstro. Det är inte enkelt - politiken har avhänt sig många redskap, genom globalisering och privatiseringar. Och framtidstro är lättare att frammana med en tillväxt på efterkrigsnivåer. Materien har alltså blivit genuint svårare att jobba med.

Det är lättare att peka ut vad som behöver göras. Försvaret och polisen behöver mer resurser. Men trygghetsfrågan är bredare än så. Det är allvarligt om det sprider sig en rädsla för att välfärden inte räcker till; att skolorna är dåliga, att det inte finns plats på BB eller att pensionen inte går att leva på. En del av den flytande rädslan måste mötas med attityden ”hård men rättvis”. Men människor måste också få känna hopp. Det är ett skäl till att förslag av typen sänkta löner är så problematiska. De matar fel varg.

Trygghet och framtidstro förändrar inte i sig åsikterna hos de som tycker att invandrare är parasiter. Men de kan skapa ett annat samtalsklimat. Det är farligt om grova rasistiska utfall, som de på Medborgarplatsen, normaliseras. Vi måste få politiken att handla om andra frågor. Det kan enbart göras genom verkliga satsningar. Det är dags att mata den goda vargen.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare