Ger historien någonsin någon rätt?

Ibland tänker jag att det inte stämmer att historien kommer att ge en rätt – oavsett om man verkligen har rätt i sak. Därför att historien helt enkelt inte ägnar sig särskilt mycket åt sådant. När den dagen kommer är historien redan någon annanstans, fullt upptagen med att frambringa morgondagens mix av händelser och snedtramp. Varför sitta kvar och peta i gamla misstag när vi i stället kan begå helt nya?

Kanske är det ändå en alltför svart bild. Historien kring fenomenet apatiska flyktingbarn tycks börja gå mot sin upplösning. Ola Sandstigs granskning i tidskriften Filter utlöste en betydande debatt både inom och utanför läkarprofessionen. Efter krav från läkare började Socialstyrelsen se över sina råd kring apatiska barn. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) fann då att det saknades vetenskapligt underlag för diagnosen, och Socialstyrelsens revidering ser nu ut att ha vuxit till en storstädning.

Efter Sandstigs artikel riktades mycket av kritiken mot SVT och Uppdrag Gransknings program från 2006 som haft betydelse för att de apatiska barnen blev en så stor och framför allt en så laddad fråga som den blev. Var programmet sakligt eller var det tyst om väsentliga uppgifter som redaktionen kände till redan då men som pekade i oönskad riktning? SVT svarade med det synnerligen ovanliga greppet att låta en extern granskare gå igenom programmet. Den tidigare Kalla Fakta-chefen Johan Åsard fick uppdraget som resulterade i en detaljerad rapport på 75 (!) sidor inklusive källförteckning.

Kritiken i rapporten blev brutal. Åsard fann att ”bilden som gavs av problemet med de apatiska barnen [blev] förenklad och ensidig, för att inte säga vilseledande. Tittaren undanhölls väsentlig information”. Han pekar också på ett ”insinuant framställningssätt” som är ”genomgående för programmet. Varje person som ifrågasätter barnens sjukdom antyds utan urskiljning vara okunnig, ignorant, konspiratorisk eller fördomsfull.” Man ser mycket sällan kritik av den kalibern två journalistkollegor emellan. Det hedrar SVT att de tog in en extern granskare, men jag undrar ändå om de kommer göra det fler gånger.

Varför krishantera på det sättet när man i  stället kan göra som Natur & Kultur, alltså ingenting alls?  Efter reportaget i Uppdrag Granskning utkom Gellert Tamas år 2009 med en expanderad skildring i den omfattande boken De apatiska på Natur & Kultur. All kritik som Åsard riktar mot SVT-programmet kan i än större grad riktas mot den av dagspressen hyllade boken. Förtigandena är ännu allvarligare, inte minst eftersom boken är så omfattande att de omöjligen kan förklaras med utrymmesbrist. Det insinuanta framställningssättet är ännu mer påtagligt.

Här återges exempelvis ett helt grundlöst och absurt påstående om att en misshaglig vårdchef skulle ha förgiftat en hibiskus som tillhörde bokens läkarhjälte. Natur & Kultur har fortfarande kvar boken i sin utgivning med ofläckad prestige och ståtlig svansföring, som om ingenting särskilt har hänt i ärendet.

Ger historien någon rätt? Delvis för nu skrivs den ju trots allt, men Åsards granskning ger inget program i SVT, inga böcker på Natur & Kultur. Tyvärr är det nog bara de mest engagerade som ens läser sammanfattningen. Det är en utgrävning på ett gammalt slagfält. Nu är vi redan någon annanstans, i grunden oförändrade.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop