Ge kommunerna mer pengar och mindre pekpinnar

Under ett antal decennier var trenden mot decentralisering stark. Individen skulle få mer valfrihet i välfärden. Skolan kommunaliserades. I flera större kommuner inrättades stadsdelsnämnder. Rörelsen bottnade i en kritik mot en fyrkantig byråkrati där det kunde misstänkas att människan var till för systemet, snarare än tvärtom.

På senare år har pendeln svängt. Den statliga styrningen av skolan har ökat och i januariavtalet sägs att ett statligt huvudmannaskap ska förberedas. Arbetsförmedlingen blev en statlig myndighet 2006, när länsarbetsnämnderna avvecklades (planerna på privatisering innebär dock en ny sorts decentralisering). De riktade statsbidragen, ett typexempel på hur staten vill detaljstyra verksamhet som kommunerna ansvarar för, har vuxit över tid. Och så vidare.

Centraliseringen speglar också en annan tendens. ”Det tycks råda en stor brist på tillit, trots att staten och kommunsektorn egentligen borde ha samma mål”, skrev Sveriges Kommuner och Regioners (SKR:s) chefsekonom Annika Wallenskog i en kommentar till de riktade statsbidragen. Kommunerna ansvarar i Sverige för helt centrala delar av välfärden. Staten vill gärna vara med och bestämma, särskilt när den inte uppfattar att kommunerna gör jobbet tillräckligt bra.

Problemet är att kommunerna inte får rätt förutsättningar – av staten. Det handlar dels om att statsbidragen, välfärdens viktigaste finansieringskälla, inte räknas upp i tillräcklig takt. Dels handlar det om att kostnader tryckts ut i kommunerna och allmänt om en sänkt skattekvot under 2000-talet. Även om exempelvis jobbskatteavdraget finansieras statligt, säger det sig självt att en krympande skattekvot på totalen kan betala för allt mindre – samtidigt som välfärdskostnaderna stiger av demografiska skäl.

Utvecklingen hotar legitimiteten för kommunerna. Självklart uppstår ett förtroendeglapp när kommuner återkommande räknar upp anslagen med mindre än vad priser och löner stiger, utan att låtsas om att det är en besparing som sker. Tankesmedjan Balans har visat att detta är legio i Sveriges kommuner. Utvecklingen är inte ny utan har pågått i åratal. Det beror inte på illvilliga kommunpolitiker, utan på att pengarna helt enkelt inte räcker till annars – inte ens när många kommuner nu höjer skatten.

Statsbidragen är nyckeln i den här utvecklingen. De måste bli högre och indexeras, eftersom en statlig finansiering är mer jämlikhetsskapande än den som sker via kommunalskatten. Samtidigt måste den statliga finansieringen kombineras med ett fortsatt starkt kommunalt självstyre. Det finns inget perfekt huvudmannaskap, men en viktig poäng med decentralisering är att vissa lösningar helt enkelt blir bättre om de beslutas lokalt, av dem som känner till kontexten. Irritationen över de riktade statsbidragen handlar inte bara om krångliga ansökningar och kortsiktighet, utan också om att statens lösningar ibland är skrivbordskonstruktioner, skapade lite för långt ifrån den brokiga verkligheten.

Det vore synd att låta den typen av lösningar ta över.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO samt analyschef på Tiden