Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Ge hjältarna en plats i rampljuset

Civilkurage talas det om i politiken, en allmän medborgerlig plikt att utifrån sina förutsättningar ingripa i akutlägen. Till alla kommunpolitiker som letar efter vettiga förslag som inte kostar något kommer här en konkret idé.

Publicerad: 20 augusti 2014, 04:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


De är både gastkramande och hoppingivande, dessa beskrivningar av vardagligt hjältemod som ibland dyker upp i nyhetsflödet. Nyligen kunde vi läsa om hur en barnvagn föll ned i Fyrisån i Uppsala. Några förbipasserande som hörde pappans skrik kom springande och kastade sig ned i det mörka vattnet. Från tre meters djup lyckades de fantastiskt nog att få upp vagnen och räddade livet på det lilla barnet.

Nyheter som denna blir alltid klickfavoriter i sociala medier, mejlas runt och återberättas – skildringar av hur rättrådiga ingriper i farans stund, springer ikapp rånare, trotsar eld och fångar fallande barn. Historierna är så rörande och ger framtidshopp eftersom de skildrar hur vanliga medmänniskor visar sig vara av det rätta virket. Konkreta uttryck för att vi trots allt lever i ett samhälle. Kanske, kanske kan den här soppan ordna sig ändå, tänker man och hoppas att man själv ska besitta samma kvaliteter i stundens allvar.

Civilkurage talas det om i politiken, en allmän medborgerlig plikt att utifrån sina förutsättningar ingripa i akutlägen. Hur odlar man den viljan och beredskapen? I debatten har en idé förekommit som är så typiskt politisk: lagstiftning. Att göra grov passivitet i nödlägen brottslig skulle kunna fungera som en markering om vad som är gott och beundransvärt i skalans andra ände, rättrådigheten och handlingskraften. Men det är för mycket piska och för lite morot i det förslaget.

Till alla kommunpolitiker som letar efter vettiga förslag som inte kostar något kommer här en konkret idé. Gör kommunala hedersmedborgare av dessa vardagshjältar – under storslagna former.

Hedersmedborgare är en symbolisk inrättning som i dag är i bruk i en handfull kommuner. Nästan genomgående handlar det om att bygdens söner och döttrar i slutet av karriären lyfts fram och får blombukett samt några rader på kommunens hemsida. De har varit bra ”ambassadörer” för kommunen. För all del. Men ärligt talat, vad gör det för skillnad? Tjänar det verkligen något större syfte? Handlar inte det mer om att kommunen skryter en smula över att trakten har lyckats frambringa några kändisar?

Att utse kommunala hedersmedborgare skulle kunna få en djupare mening om man använde inrättningen till att lyfta fram det vardagliga hjältemodet. Det här är medmänniskor som är förebilder för alla oss andra. Gravera in deras namn i marmorn på rådhusväggen. Utse nya hedersmedborgare under riktiga ceremonier på nationaldagen. Kommunallagen gör det omöjligt för kommunen att ge ett penningpris. Men bilda stiftelser som får ombesörja den saken genom ett rundligt stipendium. Det här är ett ändamål som säkerligen skulle kunna engagera hela lokalsamhället.

Och låt det nu handla om vardagligt hjältemod i bokstavlig mening, att utsätta sig själv för livsfara för att rädda någon annan – inte metaforiska ”hjältar” som utfört allmänt behjärtansvärda saker. Nej, det är just detta enkla, konkreta hjältemod som liksom har fallit ur modet. Antagligen skulle brandmän, poliser och räddningspersonal bli överrepresenterade bland pristagarna. Det är ingen nackdel.

Kanske, kanske kan den här soppan ordna sig ändå, tänker man och hoppas att man själv ska besitta samma kvaliteter i stundens allvar.

Peter Santesson

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev