Malcom Kyeyune: Gårdagen lär oss något om morgondagen

I den tyska staden Chemnitz pågår i skrivande stund protester som stundtals urartar till rena kravaller, efter att en tysk man blivit ihjälhuggen av ett större gäng utlänningar. En enorm polisstyrka har kallats in, och spridda incidenter av våld mot folk som ser utländska ut har rapporterats.

Det som är så intressant med det som händer är dock hur otroligt lätt tidigare generationer skulle känna igen det vi moderna människor just nu läser om. Den här sortens sociala oro och kravaller var faktiskt vanligt förekommande för inte särskilt många generationer sedan, och när de dök upp i större skala sågs de som ett ganska tydligt tecken på att riktigt, riktigt stora problem var på väg.

Problemet för oss är dock är att vi inte längre lever i historien, vi lever i nuet. Det är således ganska ohövligt, och kanske till och med politiskt och personligt farligt, att försöka prata om hur saker och ting brukade vara. Vi vill inte riktigt lyssna på det örat: dels för att historien gärna levererar slutsatser som inte alltid är så roliga, dels för att vi på något sätt ändå tycker att vi är lite förmer än våra föregångare. Herregud, vad visste egentligen människor på 1800-talet om polarisering, extremism, kravaller och politiskt våld? Jag bara frågar.

Tyvärr är det mycket som talar för att den här typen av upplopp vi ser just nu kommer bli endemiska i Europa under en ganska lång tid framöver, därför att de helt enkelt brukar bli endemiska när de väl dyker upp. Politiska eller etniska kravaller har också en vana att korsa landsgränser, så länge som jordmånen i de olika länderna ser liknande ut.

Den goda nyheten är att vi i Sverige är helt säkra från att smittas av den här sortens gatuvåld, så länge vi själva inte har dras med liknande problem som Tyskland: en stor migration, ett ökande våld, en växande samling motsättningar mellan stad och land, centrum och periferi, vinnare och förlorare. Den dåliga nyheten är att, tja, vi faktiskt har exakt samma problem som Tyskland.

Det här utgör en unik utmaning för en samhällsintresserad krönikör. Vilket grepp ska man egentligen ta när man vill beskriva situationen? Å ena sidan går det att skriva utifrån antagandet att gårdagen fortfarande lär oss något om morgondagen, och i så fall är det som pågår i Chemnitz just nu ett otroligt starkt argument för att höja polisens löner och förbättra kårens arbetssituation så snabbt det verkligen bara går.

Det är ju trots allt polisen som rattar vattenkanonerna och att ha en underbetald och överbelastad poliskår i en situation där det pågår potentiellt mycket allvarliga kravaller i kulturellt och ekonomiskt snarlika länder runtomkring dig har historiskt sett visat sig vara en enormt dum idé, ofta med katastrofala konsekvenser för alla inblandade.

Det vore således en riktigt bra idé att börja fundera över vad vi i Sverige skulle göra i en sådan situation, redan nu, innan den händer. Men allt jag sagt hittills är förenat med ett stort problem: ska man verkligen skriva så? Vi vill trots allt blicka framåt, inte bakåt, och den här sortens historiska jämförelser och slutsatser är det bästa sättet att skapa rejält dålig stämning.

En sak är dock svår att ignorera. Varje gång jag öppnar tidningen numera påminns jag om att det är en sak att ignorera historien, och det är en helt annan sak att övertyga historien om att ignorera dig. Ingen av de senaste årens stora händelser tyder på att vi faktiskt lyckats med den bragden.

Kanske måste stämningen helt enkelt tillåtas att få vara dålig ett tag.