Mats Reimer: Går det att banta feta barn?

En obekväm sanning som sällan yppas högt är att vården inte har några verksamma metoder för behandling av barnfetma. Det betyder inte att vi inte skall försöka, men vi skall inte förvänta att lyckas mer än i enstaka fall. En del av mina kollegor tycker att jag är överdrivet pessimistisk, men om man läser vetenskapliga studier blir bilden rätt mörk.

En färsk genomgång av publicerade behandlingsstudier har tagits fram som stöd för WHO, och tyvärr är kvalitén på studierna inte den bästa; ”Overall, the quality of the evidence was low for BMI”. Lite bättre effekt verkar program riktade till feta förskolebarns föräldrar ha. För skolbarn och tonåringar är resultaten magra; BMI kan på gruppnivå minska med en halv till en enhet. Och då skall man veta att många tackar nej eller hoppar av behandlingsprogram.

Låt mig göra det mer begripligt: om en medellång 8-årig flicka (130 cm) har fetma och väger 43 kg då kan ett mycket ambitiöst livsstilsprogram, med många besök i vården under ett år, förväntas begränsa viktökningen till ungefär två kg samtidigt som hon växer 5 cm. Flickan är då efter ett års behandling fortfarande fet, men lite mindre fet. För att endast räknas som överviktig behöver hon istället gå ned två kg under året, och för att hamna inom normalvikt skulle hon behöva gå ned nio kg.*

Effekten av behandlingar är i regel sämre när de tillämpas i verkligheten än i vetenskapliga studier, och det finns en hel del behandlingsstudier som inte visar någon effekt alls, som denna från Umeå. Bortsett från några enstaka solskenshistorier verkar tyvärr de enda interventioner som kan ha en stor effekt för feta barn vara operation eller läkemedel. Operation kommer bara ifråga för ett fåtal tonåringar, men för barn som har både fetma och ADHD finns en annan möjlighet.

ADHD är inte ovanligt hos normalviktiga eller smala barn, men det är klart vanligare bland de allvarligt feta. Vid fetmamottagningen på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus hade 10 procent av flickorna och 30 % av pojkarna ADHD, inte sällan i kombination med autismspektrumtillstånd.

Behandling med läkemedel mot ADHD ger ofta viktnedgång, ibland en betydande viktnedgång, vilket är ett problem för de smalare barnen men som kan vara de feta barnens enda reella chans att lyckas gå ned i vikt. Den viktigaste åtgärden för mig som barnläkare när jag skall bedöma feta barn är att ta reda om om barnet också verkar ha ADHD. Jag menar inte att man skall fabricera ADHD-diagnoser, utan att man inte bör missa en chans att slå två flugor på en gång.

Det kommer knappast att vara framgångsrikt att behandla barnfetma på individnivå, så hur gör man för att förebygga? Vi är ättlingar av de som historiskt överlevt perioder med hungersnöd där chansen att klara sig var större för den som under gynsammare tider kunde lägga på sig ordentligt. När nu alla har tillång till närmast obegränsade mängder kalorier dygnet runt blir den tidigare fördelen istället en kvarnsten om halsen, eller snarare en bilring kring magen.

På något sätt måste föräldrar lära sig att säga nej. Säga nej när barn ber om godis, och som godis räknas även bullar, kakor, glass, chips, söta frukostflingor och läsk med socker i. Säga nej när runda barn ber om en extra portion. Säga nej till att skjutsa till skola och träning. Numera skäms nog den som röker i barns närvaro eller som inte sätter på dem bilbälte och cykelhjälm. När vi börjar skämmas för att ge barn onödiga kalorier, först då kommer barnfetman minska.

*Här hittar ni svenska tillväxtkurvor, och här en BMI-kalkylator för barn.