Fritidsgårdar stoppar inte stenkastningen

Förklaringarna till situationen i Gottsunda och de föreslagna åtgärderna är lika passé och ihärdigt trendiga som hawaiiskjortor.

Vi är arga och missnöjda, säger en av förbrytarna. Det behövs ”minst en fritidsgård till som kan vara öppen senare och för 18 plus” menar en fritidsledare. Gruppledaren för Feministiskt Initiativ i Uppsala anser att brotten ”är konsekvenserna av en havererad välfärdspolitik” och att diskussionen borde handla om ”fördelningspolitik, diskriminering och institutionaliserad rasism.” Stadens liberala kommunalråd betraktar situationen som ”ett tydligt symptom på att vi som samhälle inte lyckats inkludera människor".

Fångade i den politiska mentalitet som länge vaggat människor i tron att ansvaret för deras fel eller tillkortakommanden alltid är någon annans, och att statligt finansierade sociala åtgärder botar den enskildes illgärningar, anses de att brotten bottnar i bristfällig fördelningspolitik, majoritetssamhällets obotliga rasism och dess misslyckade inkludering av personer med utländsk härkomst. Ansvaret är någon annans.

För att finna riktiga botemedel, som fungerar, måste vi dock ställa oss utanför den politiska retorikens ramar. Varje mänsklig handling fyller en funktion, såsom att stilla hämndbegär, framkalla lättnad och glädje, eller ge gratifikation. Vidare styrs varje handling av dess konsekvenser, vilka avgör om handlingen upprepas eller ej. Bilbränder och stenkastning utgör inga undantag.

Ett första steg i att få bukt med dessa brott i förorterna är att göra sammanhanget tydligt och konsekvenserna av brottsutövningen påtagliga för våldsverkarna. Det skapar en medvetenhet om vilka konsekvenser illdåd som stenkastning mot blåsljuspersonal får. Samtidigt måste konsekvenserna tillämpas konsekvent - dylika brott ska straffas hårt och av rättsväsendet!

Samhällets ansvar är inte inkludering av människor som ställt sig utanför gemenskapen, utan att skapa en tydligt och förutsägbar tillvaro där konsekvenserna av våldsutövning är kända av alla och därtill kännbara. Det likhetstecken som ständigt sätts mellan socioekonomisk status och moral, måste ritas om till ett mellan plikt och moral. Ingen fördelningspolitik förmår att kompensera för den bristande identifikation med majoritetssamhället som förorsakar stenkastning och bilbränder.

Som författaren och företagaren Thomas Gür påpekat är planlagt och organiserat våld mot räddningspersonal ”en brottstyp som aldrig tidigare har förekommit i vårt land”, och som är helt kopplad till kriminalitet som en följd av en omfattande invandring. Vi behöver således inte bara nya glasögon för att se problemets särart, utan även nya verktyg för att hantera en ny verklighet. Det är dags att sluta tala om fördelningspolitik, rasism och fritidsgårdar. Vi måste återta kontrollen över utanförskapsområden, öka tilliten till samhället och, framförallt, öka respekten för auktoriteter i Sverige.

Anosh Ghasri, frilansskribent och kommunal enhetschef på boenden för ensamkommande