Jona Elings Knutsson: Frånvaron av möten riskerar att göra oss till idioter

Frånvaron av möten människor emellan riskerar göra oss till idioter. I vanliga fall ingår var och en av oss i större gemensamheter. Under pandemin med dess restriktioner har vi blivit mer ensamma än någonsin.

Sverige sticker ut i statistiken med sina många ensamhushåll. Medan det i hela Europa finns 27,5 procent ensamhushåll har Sverige 36,2 procent. Men att bo ensam betyder alls inte samma sak som att vara ensam. De flesta av oss har olika sammanhang där vi träffar andra: arbetsplatsen, skolan, studieförbundet, idrottsföreningen. Det handlar om sammanhang där vi inte kan välja vilka vi stöts och blöts med. Olika möten uppstår, olika viljor ställs mot varandra och motsatta perspektiv kan delas.

Pandemin har medfört hemarbete, arbetslöshet och distansstudier. Stängda bibliotek och teatrar. Det enda smittsäkra mötet är det som sker online. Sällan har jag blivit så lycklig över att få se bilder på vänners och bekantas jäsande degar, spirande sticklingar eller nytapetserade väggar. Sällan har jag varit så ivrig att dela med mig av hur söt vår hund är när hon sover.

Men här finns också ett bekymmer. På sociala medier söker sig lika till lika. De mest obskyra grupper växer fram där nästan vilka vansinniga idéer som helst frodas. Om någon har ett avvikande perspektiv åker den ur gruppen, och konformiteten upprätthålls. Så finns det exempelvis sammanslutningar som tror att tusentals barn är fångade av pedofiler i underjordiska tunnlar och att endast Donald Trump, som blev avsatt genom valfusk, kan befria barnen. Så finns det också forum för de kvinnor som förkastar modern kvinnosjukvård och tror att kaffe framkallar abort och att p-piller leder till kemisk kastrering och att de som använder p-piller har ”patriarkatets kuk så långt ner i halsen”.

I andra sammanhang, till exempel på en arbetsplats, hade medlemmarna i dessa grupper antagligen valt sina ord annorlunda, och de hade fått ta del av andra människors syn på sakerna. I sammanhang som inte är självvalda genomgår ens åsikter en kontinuerlig verklighetskontroll. Pandemins eskalerande isolering verkar leda till att människor fjärmar sig allt mer inte bara från dessa sammanhang, utan även från samhället, för att i stället bekräfta varandra i homogena sammanslutningar online.

Samhälle betyder enligt svensk ordbok en ”helhet som består av en större grupp människor som lever tillsammans på ett organiserat sätt.” Om vi inte längre lever tillsammans, hur ska vi då kunna bära upp samhället? Geografiska utanförskapsområden pekas ofta ut som problematiska. Men det är ännu mer angeläget att agera mot de digitala utanförskapsområdena.

Vi som fortfarande vill ha ett samhälle och som tycker att det är okej, eller till och med uppfriskande, att få våra ståndpunkter omruskade. Om vi vill ha kvar den helhet som kallas samhälle behöver vi värna mötena. I takt med att vi vaccinerar oss (med vaccin som enligt grupper på sociala medier innehåller microchip som gör att vi kan styras trådlöst) mot viruset (som enligt samma homogena grupper egentligen inte finns) behöver vi bekämpa det ensamma vansinnets utbredning.

Vi behöver öppna föreningar, museer och studieförbund så snart smittspridningen tillåter det. Vi behöver skapa ännu fler icke kommersiella arenor för mellanmänskliga möten för att laga vad som gått sönder hos dem som vistas i digitala utanförskapsområden. Vi måste byta ensamheternas enfald mot tillsammansskapets mångfald.