Malcom Kyeyune: Första skotten i kriget om borgerlighetens framtid

Idag är det okontroversiellt att hävda att den politiska vänstern håller på att förändras i rask takt. Nyligen gick brittiska Labour under partiledaren Jeremy Corbyn mot en brakförlust, där de förlorade på grund av arbetarklassväljare i det avindustrialiserade norr. Utan att någon riktigt märkte det hade deras motståndare, Tories, gått från att vara ett parti för den övre medelklassen och överklassen till att bli ett parti med fler arbetarklassväljare än det nominella arbetarpartiet. Förvåningen var om något ganska stor på båda sidorna. Hur hände det här egentligen?

Även i USA sker samma sorts förvandling. Bernie Sanders 2016 och Bernie Sanders 2020 är två ganska olika kampanjer, och det stora stöd Sanders hade bland arbetare och glesbygdsväljare för fyra år sedan verkar ha mattats av en del, i takt med att han retirerat från tidigare positioner angående sådant som invandring och blivit mer ”vänster” i någon sorts kulturell bemärkelse. Även här ser vi en gryende motreaktion på högersidan, där republikanska politiker som Josh Hawley allt mer börjar röra sig mot ekonomisk och nationell populism.

Kort sagt: när vänstern retirerar från stora väljargrupper öppnas plötsligt möjligheten att plocka upp dessa för en höger som vill och vågar göra det. Den senaste debatten i Sverige angående högerns relation till näringslivet och välfärdsmarknadens särintressen är alltså ett tecken i tiden. Debatten, som tog vid efter Håkan Boströms artikelserie i Göteborgsposten, är något som så att säga legat i luften ett bra tag.

När socialdemokratin var starkare än den är idag fanns det skäl att hålla någon sorts enad front inom högern, just därför att målet var att besegra socialdemokratin ideologiskt och politiskt. Idag har dock socialdemokratin besegrat sig själv, och frågan är inte längre vad man ska göra åt socialdemokratins dominans, utan vad man vill ska komma efter den.

Den frågan som konfronterar olika högerkrafter i hela västvärlden idag är följande: vilken klass ska vi bygga vår strategi på? När vänstern och socialdemokratin hade en vilja och förmåga att bygga breda majoriteter av ”vanligt folk” var det både logiskt och fördelaktigt att nischa in sig som näringslivets och särintressenas representant. Nu finns plötsligt en möjlighet till partnerbyte.

När det kommer till själva sakfrågan här i Sverige är det tydligt att de olika valfrihetsreformerna döljer stora problem, och att välfärdsmarknaden också öppnat för en systemhotande parasitism. Att som tankesmedjan Timbro fortsätta värna dagens arbetskraftsinvandringssystem i ett läge där detta system utgör en av de drivande faktorerna i en helt dysfunktionell invandring är något som sticker i ögonen på många. Men denna nyligen uppblossade konflikt handlar inte om valfrihet i välfärden, om arbetskraftsinvandring, eller om Timbro. Den handlar om högerns själ och framtid. Vi har således sett de första skotten avfyras och de första politiska förkastningslinjerna öppna sig inom den svenska borgerligheten, men de förkastningslinjer som börjar dyka upp idag kommer knappast att försvinna när väl denna debatt är över.