Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Förslumningen av förorten kan stå oss dyrt

Skärholmen och hundratals andra förorter från miljonprogrammet byggdes med kärlek. Nu är papperskorgarna överfulla och gräsmattan växer igen. Alla talar om ”integrationspolitiken”, men vem talar om den reella förslumningen av förorten? \ \

Publicerad: 18 mars 2015, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Förorter

”Jag bor i Skärholmen”, säger jag.

”Men du har det ju bra”, säger kulturradikalen framför mig chockad och jag vet inte om jag vill klappa till hen eller bara svepa vinet och dra därifrån.

Jag har alltid bott i förort, 21 år i Västertorp, tre år i Hässelbystrand, nu elva år i Skärholmen. Jag har alltid trivts väldigt bra, både när jag var 17 och kunde förfesta hela vägen in på tunnelbanan, till i vuxen ålder när det är ganska skönt att ha en kvart in till knivsöder och nära till grusspår och billig torghandel. Det är ganska befriande att bo med arbetarklassmänniskor och inte etniskt och klassmässigt rensade kvarter.

Men nu har något hänt, känner jag. Något har brutaliserats. Min förort har nått en tipping point. Det är som en slags förslumning kommit över Skärholmen som inte fanns där tidigare. Jag har rannsakat mig själv: Är det jag som bytt banor, bekantskapskrets?

Nej jag tror inte det. Jag har alltid levt mitt liv inne i staden, sen åkt ut och sovit, levt privatliv i förorten. Det som hänt är en långsamt krypande segregering som plötsligt blivit fullt synlig. Små, små, sprickor som man inte ser förrän de förenar sig i en stor klyfta.

Den här vintern och hösten innan dess, halva sommaren har bergbanan upp från centrum till oss boende på Skärholmsberget stått stilla. Ett prakiskt helvete för alla barnvagns- och rullatorburna, alla med käpp, tunga matkassar eller de med trötta ben efter långa arbetspass.

Själv tar jag oftast trapporna upp, men jag ser dem som långsamt masar sig mot den glest trafikerade ersättningsbussen och tänker: Vad gör denna dysfunktionella infrastruktur med vår självkänsla här ute? Hur påverkar den de sista svennarna, de uppåtstigande turkiska och syrianska familjerna? Vill de bo kvar här när kommunen inte ens kan se till att vi kommer upp till vårt berg?

Känslan är att Stadshuspolitikerna skiter i oss.

I centrum rasslar pappret runt i ringlekar över den röda granitbeklädnaden. Här brukade vara städat. Jag kunde stolt ta internationella gäster hit och låta dem titta på blomsteruppsättningarna som fick de vackra lamellhusen i vitt att lysa av stolthet. Det här är inga dåliga områden. Människor behöver varken bli eller uppfatta sig som fattiga av att bo här.

Skärholmen och hundratals andra förorter från miljonprogrammet byggdes med kärlek. Men nu är papperskorgarna överfulla, ingen klippte gräset på ängen vid Skärholmens gård i somras vilket förvandlade ett ganska paradisiskt ställe till en ogästvänlig djungel. Någon har knäckt ett av träden vid uppfarten och jag känner på mig att ingen kommer byta det trädet när våren kommer.

Denna vår när alla talar om ”integrationspolitiken” vore det kanske på sin plats om någon enda talade om den reella förslumningen av förorten. Den har inget att göra med vilka som bor där. Det är klasskamp uppifrån, för det fejas och investeras i innerstan som aldrig förr. Jag tror det kommer att stå det här samhället dyrt.

Det som hänt är en långsamt krypande segregering som plötsligt blivit fullt synlig. Små, små, sprickor som man inte ser förrän de förenar sig i en stor klyfta.

Daniel Suhonen

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Förorter

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev