Mats Reimer: Forskare har satt i system att köpa sig trovärdighet

Trots att jag inte är forskare får jag regelbundet till min mejlbox vad som kan kallas för forskarvärldens Nigeriabrev. Utifrån de mycket få vetenskapliga artiklar jag publicerat har oärliga vetenskapsförlag letat upp mig och sänder spam som frestar med att mot en avgift snabbt och enkelt publicera vetenskapliga arbeten, eller till och med ge mig en plats i deras vetenskapliga redaktion. Forskare har en hård press på sig att publicera resultat, ”publish or perish”, vilket skapat en marknad för oseriösa ”vetenskapsliknande” tidskrifter.

På engelska kallas de för ”predatory journals” utgivna av ”predatory publishers”; när norska Aftenposten skrev om det häromåret valde de att kalla det ”røvertidskrifter som publicerar røverforskning”. Journalisterna från Oslo testade marknaden genom att låta dataprogrammet SCIgen skapa en text som, trots att den var rena rama svadan, på ytan såg ut som en vetenskaplig artikel med referenslista och allt. För att få artikeln ”Current Status of Constant-Time Configurations Show Online Algorithms Can be Considered Harmful” att verkligen innehålla galenskap lade journalisterna till ett stycke om att överdrivet internetsurfande kan orsaka självlysande ögon.

Som påhittade forskare vid en påhittad forskningsinstitution sände de in sin artikel för att presenteras vid en datavetenskaplig konferens i Wien, och mot 800 euro blev den raskt godkänd. När de sedan reste till konferensen som arrangerats av World Academy of Science, Engineering and Technology fann journalisterna att inte mindre än 1 112 olika konferenser skulle rivas av under två dagar i ett litet mötesrum på hotellet i Wien. Några ditresta forskare verkade väl medvetna om att detta var fejkade rövarkonferenser; de såg det som en chans att använda forskningsanslag till en liten semester i Europa. Andra blev ursinniga när de insåg att de gått på en bluff.

Jag talade häromdagen med en forskande kollega som för ett par år sedan blev lurad på motsvarande sätt. I god tro hade de rest till en huvudstad i södra Europa, men blev gruvligt besvikna när de insåg att det inte var någon riktig konferens. De ditresta forskarna från olika länder gjorde ändå det bästa av situationen och höll sina presentationer för varandra trots avsaknaden av konferensledning.

Ett av de större rövarförlagen har blivit stämda av amerikanska myndigheter, och US Federal Trade Commission vann nyligen en legal seger då indiska OMICS Publishing Group dömdes att böta 50 miljoner dollar för olika typer av bedrägligt beteende. Många svenska forskare har betalat pengar till OMICS för att få publicera vetenskapliga artiklar eller göra presentationer vid påhittade konferenser. Vi får hoppas att de flesta av dem gjort det i god tro, som den kollega jag talat med.

Men några forskare verkar ha satt i system att bättra på sitt cv genom att publicera artiklar i rövartidskrifter och även skylta som ”redaktörer” för dessa publikationer. En professor emeritus har förmodligen det svenska rekordet då han påstås sitta i redaktionen för över tjugo olika tidskrifter inom psykologi, psykiatri och neurovetenskap, där nästan alla finns med på den ”svarta listan” Beall’s list of Predatory Publishers.

Biomedicinska biblioteket i Göteborg håller i dagarna minikurser i ”Hur känner jag igen oseriösa tidskrifter?” och Vetenskapsrådet och Kungliga Biblioteket medverkar nu i ett projekt där de nordiska länderna försöker enas om en gemensam ”whitelist” där respektabla vetenskapliga förlag listas, och forskare sålunda avråds från att ha något göra med tidskrifter vars förlag inte kvalar in på denna whitelist. I väntan på ”The Nordic List” prenumererar exempelvis Chalmers på en kommersiell databas som tillhandahåller både en vit och en svart lista. Att publiceras i en rövartidskrift ses av de flesta som en fläck på cv:t, inte som en fjäder i hatten.