Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Po Tidholm: För vems skull exploateras Norrland den här gången?

Återigen ska ”vildmarken” bebyggas och bebos för ett högre nationellt syfte. Men frågan är vem som egentligen tjänar på ingreppen i norrländsk natur och samhällsliv.

Publicerad: 3 december 2021, 10:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Skattesystemet, som i dag skickar alla bolagsvinster, fastighetsskatter och råvaruintäkter till staten, borde reformeras, menar Po Tidholm.

Foto: Peterhoelstad.com, peter hoelstad


Ämnen i artikeln:

Jobben i NorrlandMiljö

När brittiska The Guardian skriver om bristen på arbetskraft i norra Sverige och lyckas få in både ”Klondike” och ”Arctic” i rubriken kan det vara läge att damma av historieböckerna.

För när Norrland nu återigen står inför en storskalig industriell boom är det som om allt går igen på ett märkligt sätt. Det ska byggas två koldioxidneutrala järnverk, en gigantisk batterifabrik och sannolikt – om nu råvarorna ska räcka – ett antal nya gruvor, kraftverk och vindkraftsparker. Det ska investeras 1 000 miljarder kronor och det behövs 100 000 nya arbetare. För Sveriges, världens och klimatets skull. 

(För arbetsmiljöns skull också, kan man tillägga efter att Northvolt, genom underentreprenörer, nyligen blivit påkommet med att använda papperslös, underbetald arbetskraft i stor skala.)

När man år 1634 upptäckte silvermalm i Nasafjäll skrev riksrådet Carl Bonde upphetsat till rikskanslern Axel Oxenstierna att detta ”med Guds hjälp, ska bli Sveriges Västindien”. Referensen var självklar. Det var ju i Västindien de första europeiska kolonierna växte fram, och Norrland ansågs vara en koloni inom landets egna gränser. 

Men det var varken första eller sista gången norra Sverige omtalades på detta sätt. Gustav Vasa hade också insett landsändans potential, och några hundra år senare – när den tekniska utvecklingen hunnit ikapp – började den storskaliga koloniseringen av de nordliga landskapen. Från 1800-talets slut och ett antal decennier framåt pågick de debatter och diskussioner som sedan skulle sammanfattas som ”Norrlandsfrågan”, där själva frågan egentligen var av retorisk natur. Man hade vid det här laget insett att Norrland ruvade på just de rikedomar som krävdes för att lyfta Sverige från outvecklat agrart land till en industrination att räkna med. 

Det fanns förvisso en opposition mot industrialismen, inte minst hos konservativ svensk överklass, som bromsade. Men mot dem stod en majoritet som på olika sätt kunde rationalisera ingreppen i den norrländska naturen, samernas sedvänjor och böndernas äganderätt. Bolagen talade om ”ett nytt Amerika”, om ”Klondike” och lukrativa ekonomiska prospekt. Den tidiga och framåtsyftande arbetarrörelsen såg en möjlighet att bygga civilisation. 

Exploatörerna vann som bekant. På bara några decennier byggdes det sedan upp en norrländsk råvaruindustri som mycket riktigt förvandlade hela landet. 

Men den förvandlade också Norrland, och inte entydigt till det bättre. Landsändan hade inget eget kapital att sätta in, så exploateringarna blev ofta hårdhänta och kortsiktiga. Naturen fick betala det högsta priset. Älvar dämdes upp, fjäll och berg sprängdes sönder och av de enorma naturskogarna finns i dag bara skärvor kvar i reservat. 

LÄS MER: Marken blev till guld – chansningen som fick Boden att sjuda. 

För de samhällen som växte fram blev det värre först senare, när konjunkturerna började dala, Europa drogs in i krig och städerna växte på landsbygdens bekostnad. Då Norrland gick från att vara ett förlovat framtidsland till att bli ett politiskt övergivet ödeland.  

Det är därför en aning ironiskt när Norrland återigen beskrivs som ett arktiskt Klondike, som om landsändan sedan den förra högkonjunkturen återgått till något slags vildmark som bör exploateras, bebyggas och bebos – igen. Och även denna gång för ett högre, nationellt, syfte: omställningen till ett grönt samhälle. 

Spelar den här återkommande bilden av Norrland som en jungfrulig råvarukälla någon roll? Jag skulle nog säga det, för historiskt har den lett till att den infrastruktur som byggts primärt varit till för att forsla ut råvaror, inte knyta samman människor och samhällen. Och de samhällen som byggts har för övrigt inte fått de verktyg som krävs för att vara långsiktiga. Tidigare avfolkning och avsaknad av högre utbildning är ju för övrigt själva orsaken till den kompetensbrist som gör att man nu måste rekrytera från resten av världen. Bristen på eget kapital leder till att utvecklingen sker på marknadens och inte befolkningens villkor. Och slutligen: Skattesystemet, som i dag skickar alla bolagsvinster, fastighetsskatter och råvaruintäkter till staten, borde reformeras. Få kommuner kan finansiera det bostadsbyggande och den välfärds- och infrastrukturutveckling som krävs med endast intäkterna från löneskatter. 

Det finns några grundläggande frågor här som går att fundera över. För vem/vilka gör vi återigen dessa ingrepp i norrländsk natur och nordligt samhällsliv? Vem/vilka tjänar på den? Vad händer på sikt? När debatten rasade kring förra sekelskiftet skapades ”Norrlandskommittén” som under ett antal år överlade om Norrlandsfrågan och producerade många tjocka volymer. En sådan skulle behövas igen, rätt omgående.

LÄS MER: Miljardsatsning får Boden att jaga invånare. 

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Po Tidholm

Ämnen i artikeln:

Jobben i NorrlandMiljö

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev