Folkomröstningar förgiftar och söndrar

Förr trodde jag att folkomröstningar var ett sätt att utröna folkviljan, men den tron fick en knäck under den svenska kärnkraftsomröstningen. Då var syftet uppenbarligen att manipulera fram det svar som maktens män i näringsliv och politik önskade.

Att de överhuvudtaget lyckades få väljarna att tro på en oenighet mellan (S) och (M), mellan näringslivet och LO, var en bedrift. Tre alternativ skapades. Linje 3 var nej-linjen, men texten på valsedlarna för Linje 1 och 2 var likalydande. Det särskiljande var en baksida om statligt ägande på den socialdemokratiska Linje 2.

Sådant trixande framstår som godartat i jämförelse med bilderna av söndagens polisvåld i Katalonien. Ingen blev fysiskt skadad i den svenska kärnkraftsomröstningen, men många svårläkta sår uppkom. Den förgiftade debatten skar sönder familjer, vänskapsband och goda relationer på många arbetsplatser.

Efteråt förklarade det tidigare statsrådet Ulla Lindström, frontfigur i nej-kampanjen, för mig att idén med tre linjer var hämtad från folkomröstningen om ATP-systemet 1957. I Nationalencyclopedin (ne.se) beskrivs folkomröstningar positivt: ”Också omröstningarna i Sverige om ATP 1957 och om kärnkraften 1980 fick till följd att svåra politiska stridsfrågor kunde föras närmare sin lösning.”

Personligen tror jag motsatsen inträffade 1980. Ingenting löstes. De energipolitiska stridslinjerna cementerades för årtionden framåt. Det krävdes ett generationsskifte för att debatten och politiken skulle öppna sig för verkligheten. Det tog 35 år för Sverige att komma förbi låsningarna efter folkomröstningen. Utan den hade elförsörjningen snabbare anpassats till den tekniska utvecklingen mot förnybara alternativ.

När en svår fråga ställs på sin spets, så att svaret måste bli ja eller nej, verkar det sämsta hos alla debattörer och alla samhällssystem komma i dagen.

Sverige har haft sex folkomröstningar, alla rådgivande, med början 1922. Då handlade det om alkoholförbud. Det blev seger med 51 procent för nej-sidan. (Om kvinnorna fått bestämma hade förbudslinjen vunnit.) Den andra, 1955, gällde omläggning till högertrafik. Vänsterlinjen vann med förkrossande majoritet, 82,9 procent. Vilket inte hindrade att riksdagen bestämde att vi skulle börja köra på höger sida 1967, en reform som 50-årsjubilerade den 3 september i år.

Sedan följde alltså folkomröstning i pensionsfrågan 1957, om kärnkraften 1980, om medlemskap i EU 1994 och om euro som valuta 2003. Den sistnämnda är den enda som utlöst våld, den kostade ja-sidans affischnamn Anna Lindh livet. Mördaren var dock psykiskt sjuk och orsaken var endast indirekt politisk.

Folkomröstning är en usel metod för att lösa politiska problem, men ett effektivt sätt att slita sönder samhällen. Om maktens våld har långa traditioner kan polisövergrepp fördjupa splittringen på ett sätt som inte går att överblicka. I en atmosfär som i mycket påminner om slutet av 1930-talet känns den spanska regeringens förnekande av självständighetsomröstningen i Katalonien därför extra illavarslande.

Åsa Moberg, journalist och författare