Jona Elings Knutsson: Folkhälsan har inte råd med privata apotek

Att skriva recept till patienter har blivit som att sjösätta barndomens barkbåtar. En gång var det svåraste att förstå vad patienten led av, och tänka ut rätt behandling. Med “en gång” menar jag medan det fanns ett apoteksmonopol. Missförstå mig rätt, det har alls inte blivit lättare att ställa diagnoser. Men vad vi läkare än nu kommer fram till återstår en kamp till för den sjuka: att hitta läkemedlet den fått på recept.

Efter att apoteken släpptes fria är det lättare att hitta ögoncrème och energidricka än det receptbelagda läkemedlet. Vet du vilka apotek som har medicinen, frågar patienten, och jag säger nej, och ser för mitt inre hur hon seglar båten utan köl mellan de olika apoteken i närområdet. Vi kan alltid beställa hem, försvarar sig apoteken till föga tröst för den som behöver sin medicin brådskande. Väntetider i vården betraktas som och är ett problem, men väntetiden på läkemedel finns inte på dagordningen.

Som lök på laxen är läkemedelsbolagen i lika stort behov av uppsträckning. Om ett läkemedel inte anses lönsamt försvinner det från marknaden, oaktat hur viktigt det är för de som behöver det. För mina patienter innebär det att medicin mot graviditetsillamående nu bara finns som tabletter. Som kräks upp, som allt annat, och alltså inte har någon effekt. Läkemedelsvarianten i form av stolpiller var nämligen inget läkemedelsbolagen hade lust att producera längre.

Nu larmas om att en ofta förskriven sömntablett slutat säljas i paket om 30 tabletter. De som fått recept på 30 tabletter kan alltså inte lösa ut dem, utan måste på nytt få tag på en läkare för ett nytt recept. Några läkare har ingen lust att skriva ut medicinen i 100-pack eftersom den är beroendeframkallande och kan överdoseras med dödlig utgång av de som saknar livslust. Människor ligger sömnlösa på grund av industrins nycker.

Liknande larm kommer lika regelbundet som en menstruation, är det inte medicin mot underfunktion i sköldkörteln som är “restnoterat” är det antibiotika eller den bedövningsspray vi använder när vi syr underlivsbristningar. För att inte tala om de svindyra patenterade läkemedlen som samhället inte har råd att subventionera för befolkningen, där desperata själar ibland går i personlig konkurs i hopp om bot. Segla vidare lilla barkbåt, tänker jag och blåser på det imaginära seglet. Har folkhälsan verkligen råd med privata apotek och läkemedelsbolag?