Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Folke, 79, ett levande bevis på fungerande välfärd

Folke Hellström, 79, är ett levande exempel på hur den svenska modellen kunnat hjälpa en människa. Välfärden uppmärksammas alltför sällan när den fungerar. Det som saknas är nog en mer existentiell dimension, en mening.

Publicerad: 6 oktober 2015, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Äldrevård

Folke har jag mött vid lunchbordet på Ljunggården i Enköping. Hans humor, allmänbildning och nutidsorientering har förgyllt många måltider.

Folkes mamma blev tidigt ensam med två söner. 1949 drabbades han som trettonåring av polio och hamnade på epidemisjukhuset. Högra benet blev förlamat och ryggen skadades. 1952-53 låg han gipsad i elva månader, från huvudet ner till ena knäet, på Norrbackainstitutet i Stockholm.

Ingen klagan hörs när han berättar om detta. Den puckel han fortfarande har på ryggen uppstod då. Han fick svårt att ligga. Landets främsta specialister kopplades in, professor Hirsch och professor Björk.

När Folke kom upp i 50-årsåldern gjorde polion sig påmind som ”postpolio”. Han orkade mindre och fick förtidspension. Han hade arbetat som vaktmästare i Uppsala, först på läroverket och därefter 30 år på universitetet. Han avtackades med guldklocka av universitetets rektor magnificus, professor Stig Strömholm.

När vi ska titta på fotot från det tillfället reser han sig och faller handlöst. Det gör inte ont, säger han. Jag lyckas inte hjälpa honom upp, så Folke larmar. Inom tio minuter kommer två erfarna medarbetare i hemtjänstens trygghetsgrupp och får honom på benen.

Folkes bildning omfattar detaljkunskap på oväntade områden. Han skötte bildvisningar på konstvetenskapliga institutionen och han var fotograf på växtbiologiska institutionen. Hans mammas låga inkomst när han var barn, eller hans egen inkomst som vuxen, skulle aldrig ha kunnat bekosta hans vård och omsorg. Vi är överens om att vi bor i ett fantastiskt land. Han har aldrig behövt tänka på vad vården kan ha kostat.

– Det måste ha kostat ganska mycket, då när jag låg ett helt år. Systemet i Sverige är väldigt fint. Första gången jag åkte ambulans var 17 oktober 1949. Jag låg på en hård brits. Det var två mil grusväg och varje gupp kändes i nacken. Ont i skallen hade jag. Det var en riktig hjärnhinneinflammation, ett symtom på polio.

När Folke inte längre orkade bo på den lilla gård han fått ärva flyttade han till en lägenhet som låg granne med en bekant i Enköping. De delade på mathållningen tills hon dog. Då fick Folke en fin bostad på Ljunggården, med hemtjänst i huset.

I dag är han en ”äldre multisjuk”. Följder av polion gör honom vårdberoende. Hjärta och lungor har nedsatt kapacitet. Han upplever att allt fungerar bra, utom själva meningen med det hela. Han suckade tungt när jag i juli berättade att min pappa, hans gode vän, hade dött:

– Det är bara åt ett håll det går. Man kan inte göra ett dugg. Man bara hänger med. Och knappt det. Det var annorlunda när man var ung. Man visste att det skulle bli bättre. Så är det inte nu.

Det är otroligt vilka resurser som finns när man behöver det, säger Folke. Det som saknas är nog det som Susanne Rolfner Suvanto efterlyste i DS nr 33: den existentiella dimensionen, meningen med livet.

Det måste ha kostat ganska mycket, då när jag låg ett helt år. Systemet i Sverige är väldigt fint, säger Folke Hellström, 79.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Äldrevård

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News