Malcom Kyeyune: Filmjölk till lunch – är det så mycket att bråka om?

Lindesbergs kommun meddelade nyligen att de planerade att servera filmjölk en gång i veckan till eleverna i högstadiet och gymnasiet, med början i höst. Kommunen måste helt enkelt spara pengar, och ett av områdena man tänkte göra det på var skolungdomarnas mat. Men efter massiv kritik drogs förslaget tillbaka.

Så är det så mycket att diskutera? Å ena sidan talar vi om ett förslag om filmjölk till lunch en dag i veckan, i en liten kommun i landet. Å andra sidan är det svårt att förneka att detta fortfarande är en kraftfull symbol för ett Sverige som faktiskt håller på att förändras till det sämre. ”Vi har råd”, blev vi påminda i tid och otid för ett par år sedan. Nu verkar det som om vissa kommuner inte ens anser sig ha råd med skolmat.

Att skära ned på skolmaten är inte helt nytt. På 90-talet införde exempelvis många gymnasier avgift på att ta del av skolmaten; de som inte hade råd att betala fick helt enkelt ta med sig mat hemifrån, eller bli utan. Självklart drabbar detta system de redan svagaste. Eleverna från finansiellt starka familjer påverkas knappast av att maten plötsligt blir dyrare, medan många elever från familjer som inte har råd med avgiften kanske inte ens ordnar någon annan mat i stället.

Det är värt att notera att 90-talet var en period som präglades av en stor ekonomisk kris. Det är tyvärr det som gör situationen i Lindesberg så oroande. Det finns mycket som talar för att dagens Sverige är mycket sårbart vad gäller just sådana kriser; privatbelåningen är på tok för hög, kommunernas belåning och underskott likaså. Men i dag ser vi alltså hur förslag på dessa nedskärningar läggs fram innan en ny kris av detta slag inträffat; vad kommer hända när den faktiskt kommer?

Det var inte överdrivet länge sedan jag själv gick ut gymnasiet, och på den tiden var det nog ingen jag kände som föreställde sig att skolmat skulle kunna bli en klassfråga igen. I en annan tid skulle detta säkert vara ett guldläge för socialdemokratin och vänstern att tvåla till borgerligheten, men all den retoriken blir bara mer och mer ihålig för var dag som går. Den här krisen kommunerna står inför är något som både socialdemokratin och borgerligheten bäddat för. Det är en sanning som inte går att undkomma.

Det Lindesberg föreslog är en sorts motsvarighet till kanariefågeln i kolgruvan. Det är en förnimmelse om vad som kommer att hända när kommunernas framtida underskott glider in i nutiden: service som vi i dag tar som så självklar att vi inte ens funderar på den kommer att försämras, fördyras, eller helt enkelt försvinna, och de svaga kommer att lämnas i sticket av en välfärdsstat som en gång i tiden fyllde resten av världen av både avund och respekt, men som numera ter sig allt mer haltande och maläten.

En sak är tydlig: staten kommer att behöva gå in och ta över ansvaret för många av de välfärdssfunktioner som kommunerna över tid bara får svårare att mäkta med. Men något sådant görs inte på en fikarast; var i dag finns egentligen den politiska vilja och beslutsamhet som krävs för en sådan invecklad och riskfylld process?