Malcom Kyeyune: Farligt när politiker och väljare lever i skilda världar

Nyligen gick det att läsa i Expressen om hur näringsidkare i Sätra, en förort till Stockholm, får utstå både snatterier, hot och våldsbrott, ofta flera gånger i veckan. De kriminella gängen är i dag så starkt förankrade att det blir svårare och svårare att idka affärsverksamhet i området överhuvudtaget. Stölder och snatteri mot affären varvas med våld och hot mot de anställda, i fall de skulle vara dumma nog att ringa polisen.

"Staten har lämnat walkover", menar ICA-handlaren Andreas Bylger. Liknande åsikter framfördes så vitt jag minns i samband med butiksägarnas demonstration i Husby förra året. Även för den som inte är införstådd med de finare punkterna i teorin om det sociala kontraktet förstår att en vardag fylld av ohejdad kriminalitet är ett flagrant kontraktsbrott.

Detta är inte en hållbar situation i längden. Att undvika att utsättas för våld och hot ligger i princip på botten av Maslows behovstrappa: människor är beredda att gå mycket, mycket långt för att detta behov ska tillgodoses. Därför har vi redan i dag en situation där olika människor tagit initiativ till att starta medborgargarden. Problemen slutar dock inte där.

Ett bra exempel på vart utvecklingen leder står att finna i en viss Rodrigo Duterte, Filippinernas president. I Sverige talar vi ibland om honom som en diktator, men i realiteten är Duterte folkvald och tämligen populär. En av anledningarna till denna popularitet är just att han menar att det är bra och nödvändigt att kasta ut knarklangare ur helikoptrar.

Det går att komma med en hel del invändningar angående lämpligheten i den sortens metoder, men om tillräckligt många människor tycker att brottslighet är ett allvarligt problem som ingen gör något åt tenderar smärttröskeln så småningom att höjas ganska rejält vad gäller de lösningar som man är beredd att acceptera.

Tyvärr är det nog så att ganska många problem med gängkriminaliteten skulle kunna lösas om man "bara" gav ordningens väktare fria tyglar att bruka så mycket godtyckligt våld de behagade mot yrkeskriminella, knarklangare och gängmedlemmar. Rodrigo Duterte kan således mycket väl vara en bild av Sveriges framtid, om inte kriminaliteten stävjas. Han är en påminnelse om att människor som bor i områden som Sätra eller Husby faktiskt också röstar, och att deras behov kan komma att dominera politiken i ett helt land.

I dag är det dock få politiker som själva bor i utsatta områden. Varför skulle de göra det? I princip alla som har råd och möjlighet flyttar, och högre beslutsfattare tillhör närapå definitionsmässigt denna grupp. Det går dock inte att överdriva hur farligt det är när politikernas verklighet glider isär totalt från den växande del av befolkningen vars vardag präglas av dessa problem.

Att som politiker tvingas att leva i samma vardag som de egna missnöjda väljarna framstår kanske som en naiv eller orealistisk idé. Men det är fortfarande det bästa sättet att skydda sig själv och sitt parti ifrån att bli akterseglad av skrupelfria populister som talar om den vardag de själva köpt sig fria ifrån.

Att avstå den egna gräddfilen och därmed förhindra populisternas anklagelser om att man lever i en annan verklighet än de man styr över är inte en lösning på Sveriges alla problem. Det är dock en bra - och antagligen nödvändig - första början.