Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Facebook-användare inte så sjukt engagerade

Föreningslivet hotas av sotdöden. Allt färre vill engagera sig. De som är vana vid Facebook står nog inte ut med föreningsmötenas seghet, där alla förslag vattnas ur i åtta vändor innan de klubbas enligt regler som påminner om kyrkliga ritualer. Samtidigt är vårdgivare och myndigheter angelägna om samarbete med brukarorganisationer, men frågan är hur representativa de är? \

Publicerad: 5 september 2015, 05:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Ideella sektornFöreningsstöd

Under 70-talet var jag medlem i 25 föreningar. Fem hörde till socialdemokratiska partiet, som jag lämnade efter folkomröstningen om kärnkraften 1980. Nu är jag med i två: Värmland mot kärnkraft och Balans, en sammanslutning för patienter, anhöriga och närstående med erfarenhet av depression eller bipolär sjukdom.

Brukarorganisationer i Sverige har i dag 500 000 medlemmar, med Reumatikerförbundets 50 000 som den största gruppen. Det framgår i rapporten Sjukt engagerad – en kartläggning av patient- och funktionshinderrörelsen (2015:4), rekommenderad läsning för alla som intresserar sig för demokratins eller vårdens problem.

De omsätter 650 miljoner kronor och finansieras till tre fjärdedelar av staten, en omständighet som inte alls blivit föremål för debatt. Det uppfattas inte som ett problem, medan varje liten peng från läkemedelsindustrin anses medföra risk för korruption. Deras bidrag var förra året 10 miljoner, drygt två procent.

Vårdgivare och myndigheter är angelägna om samarbete med dessa organisationer, men hur representativa är de? En av de viktigaste frågorna som ringas in i rapporten är skillnaden mellan deras tre roller: företrädande, stödjande och utförande, alltså som vårdgivare.

I Sverige poängteras den företrädande rollen, medan medlemmarna ofta drömmer om handfast rådgivning, gemenskap och stöd. En stor folkrörelse som inte ingår i denna granskning är AA, Anonyma Alkoholister med systerorganisationer, som finns i hela västvärlden. I deras stadgar står det att ingen får tala i organisationens namn. Pengar från myndigheter eller företag accepteras inte. Finansieringen sker genom frivilliga medlemsbidrag. Organisationsformen gör rörelsen osynlig, men den utför mest praktiskt arbete av alla brukarrörelser.

AA är alltså motsatsen till den svenska modellen: ingen företrädare, bara stöd och ”utförar”-verksamhet. Det skulle vara intressant om Myndigheten för vårdanalys kunde hitta ett sätt att undersöka vad den verksamheten betyder för alla som får del av hjälpen. Jag har mött barn till alkoholister som säger att de inte skulle klarat sig utan AA. I Stockholm finns dagliga lunchmöten, bara en sådan sak. Ur demokratisynpunkt är rörelsen extra intressant, eftersom mötesformen innebär att alla deltar på samma villkor.

Det strider mot alla regler att en sådan rörelse kan utföra något vettigt arbete. Ändå sker det, i många olika länder. Kan det vara så att de traditionella organisationerna delvis motverkar sina egna syften genom att professionalisera rollen som ”företrädare”? I Sverige har de 65 organisationer som får statsbidrag i genomsnitt tre anställda.

Varför skulle dessa skilja sig från resten av alla fast anställda, som medvetet eller omedvetet slår vakt om sin egen anställning?

Vårdgivare och myndigheter är angelägna om samarbete med dessa organisationer, men hur representativa är de?

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev