Ett Svarte Petter-spel mellan stat och kommun

Vilka invånare vill en kommun ha? Bättre rik och frisk än sjuk och fattig.

Andelen av den vuxna befolkningen (20-64 år) som tar emot ekonomiskt bistånd varierar stort mellan Sveriges kommuner. I Filipstad gäller det nästan var åttonde person, i andra kommuner handlar det inte ens om var hundrade.

Att såväl kostnader som intäkter varierar stort mellan kommunerna är förstås ingen nyhet. Det är av just det skälet vi har ett utjämningssystem. Trots utjämningen är det dock uppenbart att de stora skillnaderna i kommunernas ekonomi inte bara kan kopplas till skilda politiska ambitionsnivåer eller skillnader i effektivitet. Det skiljer nästan sju kronor mellan kommunerna med högst och lägst skattesats och mer avlägsna kommuner har generellt högre skatt än kommuner i storstadsregioner.

Det finns alltså ett mönster i variationen, och det mönstret innebär ofta att personer med lägre inkomster får betala högre kommunalskatt, utan att få bättre välfärd tillbaka.

I en debattartikel i Aftonbladet pekar tre kommunalråd i Dalarna på hur försörjningsstödet blivit en bricka i ett Svarte Petter-spel mellan stat och kommun. När staten sparar på a-kassa och sjukförsäkring, pressas en del av kostnaderna över på det kommunala försörjningsstödet. När Arbetsförmedlingen stänger lokalt händer samma sak. Mottagandet av invandrare finansieras av staten i två år, därefter blir det kommunernas ansvar – och eftersom det är stora skillnader i hur många invandrare kommunerna tagit emot, är dessa kostnader ojämlikt fördelade. Kopplat till detta finns den cyniska sociala dumpning som vissa rikare kommuner ägnar sig åt, när de försöker få socialt utsatta invånare att flytta till andra kommuner (som därmed blir försörjningsansvariga).

Att kostnader bollas fram och tillbaka är mer eller mindre ofrånkomligt i ett samhälle med flera nivåer. Det medför dock knepiga incitament. A-kasseutgifterna kan sjunka både genom att arbetslösheten minskar, och genom att färre får rätt till a-kassa. Bara det förstnämnda löser dock problemet i grunden. Risken att fokus hamnar mer på kreativ bokföring än på samhällsproblemen finns alltid i politiken, inte minst i tider av kostnadspress.

I dag finns starka drivkrafter för kommuner att försöka undvika vissa typer av invånare – de som kostar för mycket. Att direkt försöka få socialt utsatta att flytta är det tydligaste exemplet, men det kan ske på betydligt fler sätt. Drivkraften att bygga hyresrätter – eller ens ha en allmännytta – är ganska svag, om det leder till att resurssvaga personer med behov av olika sorters samhällsstöd flyttar in.

Om man kan välja är det helt enkelt mer attraktivt att ha friska invånare som har råd att bo i dyra villor. Men det är ingen lösning för alla kommuner i landet. Alla kan inte bli Danderyd.

Därför är förslaget om att staten borde stå för försörjningsstödet så intressant. Genom att täppa till en del möjligheter att tänka kreativt kring hur notan kan bollas över till någon annan, skapas ett större politiskt fokus på det verkliga problemet: hur vi varaktigt kan få fler i egen försörjning.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare