Daniel Persson: Ett par hundra coronakommissioner till, tack!

Vad man än tycker om regeringens coronakommission går det inte att komma runt ett väsentligt faktum: den finns. Det låter inte så imponerande men det allena gör den trots allt till landets främsta coronakommission. En omständighet det finns goda skäl att ändra på. Kommuner och regioner bör faktiskt snarast möjligt tillsätta egna granskningskommissioner.

Enligt direktiven ska kommissionen visserligen "utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder för att hantera virusutbrottet och utbrottets effekter" samt "hur krisorganisationen inom Regeringskansliet, berörda förvaltningsmyndigheter, regioner och kommuner har fungerat under pandemin".

Utmärkt! Men det borde vara uppenbart för alla att kommuner och regioner och deras krishantering inte kommer att nagelfaras av kommissionen mer än väldigt översiktligt, möjligen med små nedslag här och var. Det bör inte mer än på sin höjd någon enstaka kommun eller region nöja sig med. Det finns åtskilligt som behöver granskas med oberoende ögon.

Hur kommunens krishantering har fungerat är en övergripande fråga som bör besvaras överallt. Hur tidigt agerade man och på vilka sätt? Vad kunde man ha gjort men lät bli att göra? Varför? Fanns det fungerande rutiner och användes de?  Hur har man förhållit sig till andra samhällsinstanser; har man enbart suttit och väntat på att någon annan ska fatta jobbiga beslut eller har man gjort vad man har kunnat för att själva kunna möjliggöra kritiska åtgärder så snart som möjligt?

Det finns dock många mer specifika områden som också behöver belysas. Hur hemtjänsten har agerat är ett sådant. Vilka åtgärder vidtogs för att brukare skulle känna sig trygga och, ännu viktigare, för att de faktiskt skulle vara det? Förvägrades skyddsåtgärder och i så fall på vilka grunder? Var besluten rätt eller fel?

Hur hanterade man sjukvården är naturligtvis en brännande punkt för varje region. Detta torde vara självklart att låta granska och delge invånarna.

Hur kommunerna har arbetat för att själva stötta det lokala närings- och föreningslivet är en annan fråga som förtjänar att belysas. Jämför med andra kommuner.

Kommunerna är dessutom huvudmän för ett stort antal skolor. Hur har dessa fungerat i krisen? Hur har kommunen agerat för att försäkra att eleverna når kunskapsmålen? Många kommunala skolor har haft hemundervisning under krisen. Vilka förberedelser fanns för detta och vad gjorde kommunen för att underlätta och förbättra situationen?

Många kommuner har aktivt motarbetat den lokala journalistiken under krisen och försvårat eller omöjliggjort granskning av den offentliga maktutövningen. Alla sådana tendenser måste granskas ingående och i sin helhet. Vilka fattade dessa beslut och vilka möjliggjorde och verkställde dem? Detta beteende är sällsynt märkvärdigt i en demokrati och rättsstat. Det måste gås till botten med.

Detta är förstås endast ett urval. Regeringens kommission kommer, med få undantag, inte att besvara dem. Det är upp till kommunerna och regionerna att själva ta detta ansvar. Gör invånarna den tjänsten.