Ett nedstängt samhälle kostar, men pandemin kan kosta mer

Det är 102 år sedan världen drabbades av virusepidemin som fick namnet "Spanska sjukan". Den lyfts ofta fram som exempel på ett värstascenario – om ett liknande virus skulle sprida sig över världen. Men världen ser annorlunda ut i dag och det är inte säkert att skillnaderna alltid är till vår fördel.

Först till det positiva. Vi har i dag penicillin, respiratorer, kortison och mycket annat som hjälper oss att överleva. Sjukvården har utvecklats enormt sedan 1918. Många som inte kunde räddas då skulle antagligen ha klarat sig i dag om de fått vård.

Problemet är att sjukvården inte är dimensionerad för en pandemi. Av en lägesrapport från Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten framgår: Utifrån genomförd inventering månadsskiftet januari–februari 2020 var det sammanlagda antalet personlig skyddsutrustning bland Sveriges regioner tillräckligt för cirka 5 000 diagnosbesök och cirka 1 400 vårddygn.

Om 60 procent av Sveriges befolkning smittas av viruset och tio procent behöver intensivvård under två veckor måste 8,4 miljoner vårddygn produceras – alltså flera tusen gånger fler än det myndigheterna bedömer att regionerna har kapacitet att leverera.

Sedan till det verkligt problematiska. År 1918 var enskilda regioner mer självförsörjande. I dag har specialiseringen gått väldigt långt – så långt att tillverkningen av vissa avancerade produkter inte längre kan ske utan exempelvis Kinas medverkan. Åttio procent av den antibiotika som konsumeras i USA produceras där (föredrag av Military Works, 20/2). Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten konstaterar själva i rapporten att det finns risk för materielbrist, eftersom sjukvårdsmateriel tillverkas i Kina.

Viruset kan även orsaka mer generella ekonomiska störningar. I en ekonomi där företag och banker överlag är högt skuldsatta finns risk för att större marknadsstörningar påverkar den finansiella stabiliteten. Det har i USA blivit allt populärare att ge ut företagsobligationer – alltså lån som ges ut av företagen själva. Riskerna är dåligt kartlagda och händelser som slår hårt mot enskilda företag kan skapa misstro på marknaden – precis som Lehman Brothers krasch gjorde för tretton år sedan.

Vi kan därför inte alltid använda erfarenheterna från 1918 för att förutsäga vilka effekter en liknande epidemi får i dag. Sverige har dock fördel av att inte ligga först i kedjan. Vi kan se vad som händer i länder som drabbas före oss – exempelvis Italien, Sydkorea och Iran – och dra slutsatser av detta. Det ger oss lite tid för förberedelser och för att fatta beslut om att stänga ner olika verksamheter för att förhindra smittspridning.

Pandemier är övergående fenomen – under spanska sjukan räknar man med att epidemin härjade i snitt åtta veckor i varje enskilt geografiskt område. En nedstängning av skolor, arbetsplatser och transporter under motsvarande period är möjlig – om än inte speciellt billig. Alternativet – att låta sjukvården överbelastas av Covid-19 – kan dock få ännu allvarligare konsekvenser. Beslutet – ett val mellan pest och kolera om uttrycket tillåts – måste dessutom fattas innan viruset har fått alltför stor utbredning i Sverige.

Mattias Lundbäck, ekon Dr, Hälsoekonom, bloggar på www.ekonomism.us