Ett budgetanslag kan inte undervisa en gymnasieklass

Äsch, att det skulle vara så dramatiskt att känna sig som en bluff är dumheter, förklarade en gammal professor för mig en gång. Klart att man halvt om halvt är en bluff. Det är alla normalt insiktsfulla personer medvetna om sig själva. Det intressanta är när man inser att alla andra också är lika stora bluffar som en själv. Det är då man kan börja jobba på allvar.

Insikten är befriande på sitt sätt. Men den innebär också en gåta. Hur kan samhället och organisationerna i det – företag, myndigheter och olika inrättningar – fungera så pass bra som de ändå gör, trots att de bara är befolkade av alla dessa mänskliga semi-bluffar?

Ja, ja, vi vet alla mängder med exempel på när organisationer inte fungerar. Men det fascinerande är ändå att de för det mesta faktiskt gör det. Som enskilda människor fumlar vi alla titt som tätt (bluffar som vi är). Men de organisationer vi skapar gör det för det mesta inte, trots att de inte består av något ädlare material än vårt eget usla kött. Hur i hela friden går det till? Vi liksom bygger fasta hus av hö och halm.

Svaret ligger just i organisering. Tack vare bra rutiner blir en prestation inte beroende av dagsformen och kompetensprofilen hos den enskilda medarbetaren. Med två par ögon på varje ärende krävs det att två klantskallar begår precis samma misstag för att ett fel ska förbli oupptäckt. Redundans och överlappning, att alltid se över ett ärende ett varv extra, spelar en enorm roll för hur organisationer presterar. Däri ligger en avgörande skillnad mellan enskilda halvbluffar och pålitlig output från en välfungerande organisation.

Vi går förmodligen mot tider där den kritiska skillnaden kommer att bli tydlig både här och där i välfärdsstaten. Åsa Moberg har i en krönika i denna tidning beskrivit den brist på kompetent personal som nu väntar inom många välfärdsprofessioner. Sjuksköterskor, läkare, poliser, lärare, psykiatriker… rubrikerna och larmen kommer varje vecka. Personalbristen gäller inte bara legitimationsyrken.  Arbetsförmedlingen har meddelat att ”den lediga arbetskraften [är] nästan helt uttömd” bland inrikes födda över 25 år med gymnasieutbildning.

Resursbrister syns däremot inte till i höstbudgeten, där reformer på 43,8 miljarder kronor föreslås för nästa år. Det är en intressant kombination. Ty finansiering i all ära, men ett budgetanslag har aldrig undervisat en enda gymnasieklass i matematik. Akut brist på erfaren, kompetent arbetskraft inom rader av kvalificerade yrken, särskilt sådana som kräver svensk kontextkännedom, är ett problem som endast kan lösas långsamt. Vi lär få leva med det under många år oavsett reformutrymmets storlek.

Vad händer när belastningen höjs och ”medel” skjuts till för att lösa problem som det saknas tillräckligt med kvalificerat folk för att kunna hantera? Min gissning är att vi på område efter område kommer få se hur organisationerna bantar bort just redundansen. Den sista fettreserven finns i de överlappande ”extra par ögonen” som förut fångade felen. Second opinion? Hinner inte. Diskutera fallet i kollegiet? För ont om tid.

Utan överlappningen kommer våra organisationer i allt större grad att verkligen börja spegla oss själva som enskilda medarbetare i vår stressade ensamhet. Det blir ingen vacker syn.

Peter Santesson, statsvetare, författare, opinionschef på Demoskop