Malcom Kyeyune: Ensamma mamman ingen klimatbov, bara fattig

I dag ses det som helt självklart att miljöfrågan kommer att segla upp som den stora politiska frågan för kommande generationer. Att inte inse självklarheten eller nödvändigheten i detta uppfattas i många cirklar som något extremt suspekt numera; du är väl inte en sådan där förnekare?

Klimatfrågans relation till politiken är dock komplicerad, och risken är att detta områdes bidrag till Sverige nu och framöver kommer att vara ökad polarisering. Detta av flera skäl: några enkla, några mer komplicerade. Låt oss börja med ett enkelt skäl: man måste vara mer än lovligt blind för att ha missat att mycket av den emotionella energi som investeras i den här frågan tidigare investerades i invandringsfrågan. Många av de människor som för bara ett par år sedan såg ett sorts messianskt uppdrag i migrationen och som kämpade med näbbar och klor mot ”hat” och ”negativa berättelser” har de senaste åren rört sig över till att prata om miljön, med exakt samma messianska glöd.

Det finns uppenbarligen ett behov hos många av att känna att de har ett högre syfte, eller att de utgör den yttersta spjutspetsen på något viktigt. De impulserna är förståeliga, men de utgör knappast bra virke för att bygga en stabil och rationell politisk offentlighet.

Den mer komplicerade orsaken är att det inte finns, aldrig har funnits, och aldrig kommer att finnas ”rena” politiska frågor, frågor som kan frikopplas från vanlig mänsklig egoism, klass- och intressekonflikter, och dylikt. Miljörörelsen, i den mån en sådan finns, består av allt att döma av högutbildade stadsbor, i ett läge där konflikten mellan stad och land eller mellan globaliseringens vinnare och förlorare bara blir mer akut. Problemet är att miljöfrågan låter den dumdristige dela in världen i svart och vitt, onda och goda, ”förnekare” och ”ickeförnekare”. På så vis går det att kräva konformism och acceptans av kontroversiell eller betungande politik. Betala högre skatt på bensinen! Eller: Betala en extraskatt för plastpåsarna! Den som klagar straffar ut sig själv som dålig eller självisk. Men detta knep, hur frestande det än må vara, kan bara sluta i tragedi.

När Emmanuel Macron aviserade en skattehöjning på diesel blev resultatet en enorm politisk och social kris i Frankrike. I ett läge där fler länder i väst står inför liknande interna konflikter är det lockande att försöka ”fuska”; att använda en retorik som påstår att alla sitter i samma båt och att den som vägrar att ro är en avfälling eller förrädare. Problemet är att vi faktiskt inte sitter i samma båt. En riksdagspolitiker sitter inte i samma båt som en ensamstående mamma som jobbar på golvet inom äldrevården. För den ena är dyrare plastpåsar ingenting. För den andra, som redan måste vända på varje krona, är det ännu en liten sten ovanpå ett tungt lass. Miljöaktivisten från en av de stora städerna, med fungerande och tillgänglig kollektivtrafik, sitter inte heller i samma båt som butiksbiträdet ute på landsbygden.

De som vurmar för miljön vill inte se den här komplexiteten. De talar bara i termer av goda, onda, förnekare och ickeförnekare. Och det skruvar upp temperaturen ytterligare i en redan överhettad politisk värmepanna. Vilka konsekvenser det kommer att få återstår att se.