Jiang Millington: ”Enorm risk att ännu fler med NPF sorteras bort”

Från och med höstterminen har skolpersonal tydliga befogenheter att med våld avlägsna elever som bråkar. Det blir lättare för rektorer att tvångsplacera elever som skapar otrygghet och stör studieron. I debatten inför förändringarna har allt fokus legat på hur elever saboterar, hotar och lever rövare samt lösningar som handlar om att återupprätta lärares auktoritet och olika sätt att bestraffa.

I förarbetet till lagen står det tydligt att trygghet och studiero inte i första hand uppnås genom bestraffningar utan genom förebyggande arbete. Därför ägnades första halvan av utredningen, som ligger till grund för lagen, åt på vilka sätt skolor kan säkerställa att elever med psykosociala problem och/eller funktionsnedsättningar får sina särskilda behov tillgodosedda. Systematiskt kvalitetsarbete och uppföljning betonas särskilt och är också en del av förändringarna i skollagen.

Att arbeta för att elever aldrig ska behöva hamna i antisocialt beteende ger tyvärr inga rubriker som får politiker att framstå som potenta. Risken är uppenbar att de delar av lagen som stipulerar skolors och förvaltningars krav på att skapa sunda skolmiljöer kommer att bli ungefär lika nonchalerade som läsa-skriva-räkna-garantin. Trots krav på tidiga insatser, helst redan i förskolan, fortsätter svensk skola att vänta och se om problemen växer bort av sig själva. Huvudmännen verkar i allt större omfattning se skollagen som en rekommendation där man kan välja bort de paragrafer som inte stämmer överens med den kommunala budgeten, de politiska strömningarna eller de personliga preferenserna.

Väldigt mycket av debatten om skolan handlar om elever som inte lärt sig veta hut. Om lärares utsatthet och föräldrars orimliga krav på att ge deras barn fördelar. När allt fokus läggs på auktoritet och bestraffning kommer nyfikenheten och intresset för att vilja inkludera och hjälpa elever som beter sig normbrytande att minska ytterligare.

LÄS MER: ”Disciplinära åtgärder är inte bästa vägen till studiero”

Risken för att ännu fler elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) sorteras bort är enorm. Redan i dag har hälften av alla autistiska lågstadiebarn stora problem med skolnärvaron. Det är barn och unga som skulle kunna bidra till samhället med sina drivkrafter, förmågor och unika perspektiv. Att så många med kreativa eller säljande yrken har adhd är ingen slump. Det är heller ingen tillfällighet att det finns en överrepresentation av autister bland matematiker, ingenjörer och kemister. Men i dagens skola når de inte ens gymnasiet. Över hälften av elever med autism går ut grundskolan utan att nå gymnasiebehörighet. Vi slösar bort tiotusentals liv och kastar ut dem till ett många gånger livslångt utanförskap. 

Skolan utgör kommunernas i särklass största budgetpost. Det är lockande att spara in på den eftersom en aldrig så liten nedjustering ofta sparar många miljoner. Förebyggande arbete är kortsiktigt en dyr investering som ekonomiskt inte hämtas hem förrän långt senare. Ändå vet alla att tidiga insatser är billigare och humanare än omfattande och omvälvande insatser sent – och då ofta i kombination med insatser från såväl socialtjänst som vård och psykiatri.

Vad värre är att vi skapar ett samhälle av intoleranta medelmåttor som får lära sig att förakta olikheter. Där ingen vågar eller längre kan tänka utanför boxen.

LÄS MER: Anna-Karin Grahn: Vet barn och unga varför de går i skolan?

LÄS MER: Ny rapport slår larm: Elevhälsan allt mindre likvärdig – ”Väldigt olyckligt”