En välfärdsbransch med smak för gräddfiler

”Det ska vara lika för alla”, har länge varit stridsropet från privata utförare inom skattefinansierade välfärdstjänster. ”Bidrag på lika villkor” hette exempelvis en statlig utredning som för omkring tio år sedan ledde till att skolpengen sågs över. Sedan dess har det blivit standard att kommuners beslut om skolpeng överklagas av fristående aktörer, i syfte att få högre ersättning. Friskolornas riksförbund har bedrivit utbildning för sina medlemmar i hur skolpengen överklagas och erbjuder även överklagans-relaterade mallar på sin hemsida.

Dagens lagstiftning innebär exempelvis att om en kommunal skola går med underskott för att den hastigt förlorat ett antal elever till fristående skolor – elever kan byta skola när som helst men skolans fasta kostnader kan inte anpassas lika snabbt - måste skolpengen höjas till alla aktörer. Det här skapar onekligen vissa problem för den kommunala budgeten. Och för skattebetalarna.

Kanske skulle det gå att smälta om det inte vore för att den där likabehandlingsprincipen används så påtagligt selektivt. ”Att sträva efter helt lika villkor riskerar att leda till helt fel effekter”, skrev Almega och Svenskt näringsliv häromdagen, och menade att det vore förkastligt att införa offentlighetsprincipen i skattefinansierad privatutförd välfärd. Offentlighetsprincipen är komplicerad! Den skulle kräva en massa administration! Detsamma gäller även redovisning av kostnader på enhetsnivå. Det skulle äta upp marginalerna och förhindra välfärdsföretagens expansion!

Sällan har man sett en naknare argumentation för att likabehandling bara är intressant när den erbjuder ekonomisk vinning.

Det är nu inte bara likabehandlingsprincipen som används på detta överrörligt flexibla sätt. Det gäller även valfriheten, detta för privatiseringsreformerna så centrala begrepp. När Göteborgs stad för ett drygt år sedan införde lagen om valfrihet inom hemtjänsten, visade det sig att bara 5 procent valde en annan utförare än kommunen. Människor väljer fel! tycks den styrande alliansen mena och vill nu införa lottning. Den som inte gör ett aktivt val ska inte längre automatiskt få kommunal hemtjänst, utan lottas bland alla utförare inom stadsdelen.

”Det är inga föräldrar som vill bli lottade”, sa vd:n i Sveriges största skolkoncern Academedia när en utredning föreslog att platserna i fristående skolor skulle lottas. ”Vi ska inte ha ett skollotteri, där våra elever är lotter i en tombola”, sa Moderaternas skolpolitiske talesperson om samma förslag.

Det är så olika det där, när det anses att människor väljer fel och när de väljer rätt.

Visste ni förresten att var tredje privat utförare inom hemtjänsten i Stockholm har ett namn som börjar på A? Lite lustigt, när det nu finns 28 andra utmärkta bokstäver i alfabetet.

Jag som trodde att tanken med valfriheten var att den genom konkurrens skulle pressa alla verksamheter att bli bättre. Om bokstavsordningen i utförarlistorna är viktigare för människors val än verksamhetens innehåll, är det något som säger mig att denna grundläggande mekanism inte fungerar.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare