En teori om partiers tondövhet

Politiska partier kan ses som organisationer som lär människor att läsa omvärlden och sedan agera efter förändringar. Partier är sammanslutningar för tondövas revansch i samhället.

Vi vet alla att politiker lätt hemfaller till bottenlös enfald i sin verklighetssyn när omständigheterna erbjuder. På så sätt är de oerhört lika oss väljare. Vi blundar för annalkande katastrofer och överdriver tendenser till succé.

Politikerna knaprar alternativa fakta som barn på tivoli äter popcorn, de för med kärlek vidare falska nyheter när det kittlar deras egna fördomar. Och de har en konfirmationsbias värdig en kokainist på väg upp mot sitt livs högtryck.

Partier bryr sig inte så mycket om vad väljarna säger vid torgmöten och studiebesök – såvitt det inte ackompanjeras av feta opinionssiffror. Och definitiv om partier får framgångar i val på sina paroller. Det är bara det kalla stålet i form av ett hot mot de egna mandaten – och därmed partiets finansiering – som biter på tondövheten.

Men partifinansieringen är så listigt uppbyggd – och valmekanismerna insidervänliga – varför valkatastrofers skada begränsas och tondövheten ges en fortsatt chans till existens.

Variationen av tondövhet fördelar sig ungefär som följer:

Partier som är små är detta just på grund av en akut tondövhet. De har nischat sig så starkt att de inte får mer än en handfull väljare med sig. Deras enda hopp om att överstiga sin självpåtagna litenhet är att andra partier missköter sig. Eller att det lilla partiet har en partiledare som är större än dem själva.

Problemet med detta är att det snarare fryser kvar det lilla partiet i sin oförmåga att förstå sin belägenhet. För när det åter krymper till sin naturliga storlek har föreställningen etablerats, att de utan att rubba sina invanda cirklar snart blir adlade av historien att spela en avgörande roll för mänsklighetens framåtskridande.

Men tondövheten är betydligt mindre utbredd bland mellanstora partier. Enkelt, eftersom det är därför de fått sin position. De har lärt sig lyssna, eller åtminstone skickligt simulera en sådan egenskap. De har ofta klarat av att dumpa onödigt frånstötande ståndpunkter, förvaltar de nytillkomna väljarna med respekt och tillägnat sig ett organiserat lärande. Mellanstora partier varierar en pragmatisk organisation med ett lyhört (för att inte säga lätt opportunistiskt) ledarskap.

Men så har vi de stora partierna. Där slår tondövheten till igen, fast på ett annat sätt. Ett parti som blir stort försöker dölja sin tondövhet genom att lyssna på allt som hörs, utan urskiljning. De springer på alla bollar, eftersom de fått för sig att de i sin storhet också är allsmäktiga.

Skälet är det som brukar kallas för megalomani. De tror sig kunna gå på vatten. Eller som organisationsforskare säger, stora framgångsrika sammanslutningar förväxlar ofta sin tur med skicklighet. Och med tiden blir de så uppblåsta att de slutar lära sig, upphör att rekrytera kompetent folk, och börjar, när deras omfång minskar, att leta efter någon karismatisk figur som kan återskänka dem forna dagars glans. Eller så kör de playback på plötsligt insedda teman som att folk vill känna sig trygga eller vara stolta över sitt land. Vilket funkar bra om väljarna inte kommer på att detta är tonlägen de inte kan sjunga - eller egentligen vill sjunga.

Således. Teorin om partiers tondövhet säger att den största utmaningen läggs på de mellanstora partierna. Vill de fortsätta växa riskerar de att tondövheten slår till. Och att de därför snarare blir mindre än större. Medan stora partier som minskar i kompensation får möjlighet att faktiskt lyssna på de väljare de fortfarande har kvar.

Stig-Björn Ljunggren