Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag19.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

En svensk barndom präglas redan av explosioner

De många sprängningarna som plågar Sverige skrämmer långt fler människor än vad som framgår av statistiken över brottsoffer. Och de präglar redan svenska barndomar i såväl Biskopsgården som på Östermalm.

Publicerad: 15 januari 2020, 04:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

GängkriminalitetKriminalitetRegeringenSamhällsutvecklingTrygghet

Sprängladdningen var ovanligt stark den här gången. Utöver det bostadshus som ser ut att ha varit måltavlan för bombningen på Östermalm natten till måndag, krossades flera fönster i en skola intill och en förskola fick hålla avdelningar stängda. En lärare berättar att det blir personalens uppgift att prata med barnen om explosionen, svara på deras frågor och försöka förmedla lugn. Så som vuxna i Sverige får hitta sätt att göra när barn konfronteras med gängvåldet.

Fler än 230 misstänkta bombningar ägde rum i Sverige bara under 2019, och inget tyder på en avmattning sedan årsskiftet. Och bomber är inga precisionsvapen. Det räcker med en enda sprängning för att orsaka en katastrof, och det är fortfarande ren och skär tur att inte fler skadats eller dödats givet blotta mängden attentat.

Men sprängningarna påverkar och skrämmer också fler människor än vad som framgår av statistiken över brottsoffer. De präglar redan svenska barndomar. Och när en bomb blåser ut fönster på en skola på Östermalm, ett stenkast från TV-huset, gäller det att påminna sig om hur närvarande gängvåldet redan är i många barns liv.

Efter en misstänkt bombning i Rosengård i juli förra året intervjuade Sydsvenskan några barn i bostadsområdet, bland annat en tolvårig pojke som ramlade ur sängen av explosionen.

”Jag fick ont i hjärtat och jag hörde hur min syster skrek i rummet bredvid,” berättar han. Tillsammans med sin lillasyster hoppade han ut från balkongen. Familjen slängde ut en matta över ett buskage nedanför för att dämpa barnens fall.

En flicka i åttaårsåldern säger till tidningen: ”Jag vill inte ha det så här, jag vill att det ska vara lugnt. Jag vill inte några bomber här.”

Men så säger hon att det alltid är så här i hennes område.

Så kan en svensk uppväxt se ut. Det saknas bara stora, söta flugsvampshattar.

Jag har tidigare skrivit om knattarna på Dimvädergatans förskola i Biskopsgården i Göteborg som gav sig ut på demonstrationståg i sitt område tillsammans med sina lärare för att vädja till gangstrarna att sluta skjuta. Ändå blev en pojke dödad i fastigheten intill av en handgranat, vilket skrämde upp barnen på dagis. Ändå fortsatte skjutningarna.

Och minns den förtvivlade farmor som skrev på Facebook efter en bombning i Malmö i höstas: ”Sebastian är 8 år, hans lillasyster heter Ella och ska fylla 7 om två veckor. Tills i går kväll upptogs hennes tankar bara av det förestående kalaset. Idag är hon och hennes bror två väldigt rädda svenska barn, vars trygga tillvaro just har rämnat.”

Den 1 januari i år blev för övrigt Barnkonventionen svensk lag. Juridiskt sett är lagen ett formidabelt slag i luften, men man får förmoda att det är en fråga om andra prioriteringar. ”Det handlar om att barns rättigheter ska tillgodoses och att barn ska ges goda uppväxtvillkor. Barns uppväxt går inte i repris, den är här och nu,” skriver jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) på DN Debatt. Under tiden får en skola på Östermalm sätta in nya fönster i klassrummen.

Paulina Neuding, Europaredaktör på tidskriften Quillette

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev