En shot optimism lär behövas, även utanför Filipstad

Filipstad har varit på mångas läppar den senaste tiden. Det är inte konstigt. Med alla integrationsproblem som kommunen handskas med, från ekonomiska och sociala till religiösa motsättningar, kan Filipstad i längden bli ett ghetto.

Det må vara svårt att föreställa sig, eller rentav låta smått galet i ett land där allt varit så välordnat (förutom migrationspolitiken). Det händer inte i morgon. Startskottet har dock gått och om utvecklingen fortsätter i samma takt och riktning är den dagen inte långt borta. Än är förhållandena inte helt instabila, men tjänstemän och politiker har nått dithän att de säger, till SVT och inte bara till ljusskygga alternativa medier, att man håller på att byta befolkning. Svenskar flyttar ut, flyktingarna blir kvar – och blir med tiden fler.

Under flyktingkrisen 2015 fick vi som arbetade med mottagandet av flyktingar dagligen lägesrapporter från länsstyrelsen och MSB med prognoser, statistik över antalet flyktingar, fördelning av flyktingar – men också kommuners vädjan om avvikelser från regler och föreskrifter. Allt med euforin i bakgrunden: ”gott samarbete gäller oss alla  – det är väldigt många som gör något stort just nu!”, läser jag i dag i ett av mejl. Nog var det något stort som hände.

Bland dessa mejl fanns en hemställan från MSB med anledning av flyktingkrisen 2015, på uppdrag av regeringen. Många värmländska kommuner, däribland Filipstad, svarade att man hade ”Känsla[n] av att samtliga aktörer tappat kontrollen” och att det fanns en ”oro för att inte klara situationen och ordinarie åtaganden, mål och budgetramar.” De rikspolitiker och ministrar som i dag menar att de har en dialog med uppgivna kommunpolitiker, och ska skjuta pengar till kommunen, fick signalen redan då – i oktober 2015.

De pengar som staten kan skjuta till orter som Filipstad, kommer i bästa fall att gå till försörjning, skolor och inte minst socialtjänsten – med arbetslösheten och den demografiska förändringen följer även sociala effekter som behöver hanteras. Men, vilka pengar kan förändra det faktum att staden har bytt befolkning? Vilka medel kan förändra det faktum att arbetslösheten och bidragsberoendet bland den nya befolkningen är väldigt högt, eller att många saknar förutsättningar för att komma ut på arbetsmarknaden? Inga, så klart.

De så eftertraktade pengarna från staten, alltså skattepengar, går inte till utvecklingsarbete som resulterar i att kommuner som Filipstad eller Bengtsfors kan locka stockholmare. De går dels till rent underhåll, dels till att undvika en katastrof där en kommun helt går under.

Ta gärna en shot optimism, för det behövs verkligen. Men se också verkligheten för vad den är, ty den ändras inte av önsketänkande. Det är nästa generation som ska räddas, sägs det. Men hur görs det? Genom utbildning? Hur vet vi att de utbildade blir kvar? Vill eller får alla, tjejer och killar, ens studera?

Strukturer bland utrikesfödda som motverkar integrationen försvinner inte med svenskar som lämnar orten, de blir kvar bland de utrikesfödda som bor kvar. Ett nytt och annorlunda Sverige är inte ett eventuellt framtidsscenario längre, det är en verklighet i danande redan i dag. Och den verkligheten måste ses för vad den är.

Anosh Ghasri, frilansskribent och utbildare